190 seväckande samt de vid utropet använda ordalagen inte varit oanständiga eller kränkande och Carl Lindhagen således inte heller genomutropets lydelse kunde anses ha åstadkommit förargelse. Ytterligare en ledamot ville lämna åtalet utan bifall eftersom det aktuella yttrandet, som till formen var oklanderligt, varken med hänsyn till sättet för dess framförande eller de omständigheter i övrigt, under vilka det ägt rum, kunde anses ha varit av beskaffenhet att föranleda ansvar för åstadkommande av förargelse å allmän plats. HD fann inte skäl att ändra HovRms utslag. Bakgrunden till det utrop somföranledde detta utslag var att ett arbetartåg anordnades två dagar efter det att Gustav V den 6 februari 1914 i borggårdstalet till bondetåget polemiserade mot regeringens försvarspolitik och därigenom åstadkomen konstitutionell kris. Arbetarnas demonstrationståg söndagen den 8 februari 1914, i vilket Carl Lindhagen deltog, anordnades för att försäkra Staaffs andra ministär ommedborgarnas lojalitet mot den folkvalda regeringen och omfolkets ovilja mot att låta anspråk från en personlig kungamakt inverka på landets styrelse. Den 10 februari avgick emellertid den liberala ministären, eftersomGustav Vvar obenägen att garantera att företeelser av borggårdstalets art inte skulle upprepas. Carl Lindhagenvar inte den ende av de demonstranter vilka den 8 februari ropat »Leve republiken!» somdömdes för förargelseväckande beteende.^^ Däremot var han sannolikt den av de åtalade som hade bäst förutsättningar att närmare redogöra för skälen till varför han ansåg sig ha haft rätt att fälla det aktuella utropet. I den skriftliga handläggning sompågick under det att målet prövades i tre instanser framförde Carl Lindhagen omfattande argumentation beträffande medborgarnas rätt att genomavskaffande av kungadömet införa republik samt att offentligen få tillkännage förhoppningar om att det rådande statsskicket skulle ändras. Han hänvisade därvid till de två socialdemokratiska motioner i ämnet, AK mot. 1912:318 och AK mot. 1914 B:250, i vars utarbetande han deltagit. Motionen av år 1912 hade inte oväntat avslagits av båda kamrarna, efter att av högern ha bemötts med indignerad upprördhet, under det att liberalernavar oförstående och de socialdemokrater sominte tillhördevänsterflygeln i allmänhet fann syftet gott men under dåvarande förhållanden orealiserbart.^^ Även den år 1914 framställda motionen, i vilken omfattande argumentationfördes omde statsrättsliga och rättspolitiska frågeställningar somett eventuellt införande av republik i Sverige aktualiserade, avslogs av båda kamrarna.^"^ Avgörande för att samtliga instanser ansåg utropet »Leve republiken!» oacceptabelt synes inte ha varit vare sig yttrandets innebörd eller att faktisk 2- Arbman o.a., 1953, s. 92. 23 FK 1912:42 s. 54 ff. och AK 1912:54 s. 49 ff. 2-* FK 1914 B: 52 s. 28 och AK 1914 B: 59 s. 42 ff. Motionen av år 1914, mot. AK 1914 B: 250, framställdes i juli i detta år, alltså efter det att i NJA 1917 B 239 aktuell händelse ägt rum.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=