184 särskilt fall7 Sedan hovrätten ogillat åtalet, bl.a. eftersom åklagaren inte förmått styrka att den tilltalades yttranden åstadkommit allmän förargelse hos åhörarna, dömdes Viktor Lennstrand emellertid av Högsta domstolen med fyra röster mot tre enligt 7 kap. 1 § SL till böter. Något subsidiärt åsiktsbrott av samma art somförargelseväckande beteende hade inte influtit bland tryckfrihetsbrotten i 3 § TFF.^ Rättstillämpningens extensiva tolkning av 11 kap. 15 § SL åstadkom därför en viss inkongruens mellan yttranden som omfattades av tryckfrihetsförordningens regelsystem och sådana som bedömdes enligt den allmänna strafflagen. Att frågan om tryckfrihetsförordningens exklusiva tillämpning rörande tryckalsters innehåll därvid ibland skapade vissa komplikationer framgår av NJA 1915 s. 515. Detta avgörande rörde en borgmästare somansett en på Gustav V:s agerande i samband med det s.k. bondetåget i februari 1914 anspelande tryckt valaffisch vara förargelseväckande. Affischen hade innefattat texten »Utmaningen mot Sveriges folk bör tillbakaslås» illustrerad av slottet i Stockholm, från vilket en pansarklädd knuten hand höjde sig. Högsta domstolens pluralitet ansåg att den tilltalade inte begått ämbetsfel då han meddelat förbud mot offentligt anslående av valaffischen och tillsett att polismyndigheten, utan nyttjande av tryckfrihetsförordningens kvarstadsbestämmelser, ingripit mot alstret. Justitierådet Emil Sundberg ansåg emellertid att den i målet åtalade borgmästaren skulle dömas att för ämbetsfel böta 100 kr. ^ Enligt Nils Stjcrnbcrg skulle uttrycket »åstadkommer allmän förargelse» i 7 kap. 1 § SL tolkas just på detta sätt, dvs. såsominnefattandes ett krav på att gärningen vid det tillfälle då den företogs åstadkommit förargelse. Orden »kommer eljest förargelse åstad» i 11 kap. 15 § SL kan dock knappast anses ha haft samma innebörd somuttrycket »allmän förargelse» i 7 kap. 1 § SL och 18 kap. 13 § SL. Närmare om tolkningen av de två senare stadgandena, se Stjernberg, 1926, s. 13 ff och Stjernberg, 1930, s. 130. Att orden »kommer eljest förargelse åstad» i 11 kap. 15 § SL inte ansågs medföra ett krav på att den gärning för vilken åtal väckts bevisligen åstadkommit förargelse vid det tillfälle då den företogs torde vara ganska klart. Se de i avsnitt 6.1.2 nedan refererade avgörandena NJA 1909 s. 104 och NJA 1917 B 239. * Straffansvar för förargelseväckande beteende utmättes emellertid ibland trots att aktuell gärning konstituerats genom en tryckt skrifts innehåll. NJA 1935 s. 113 rörde åtal enligt 11 kap. 15§ SL för förargelse varor. Se ej tvsk film. Bojkotta». Att förargelse kommits åstad genom en tryckt affisch ansågs i detta mål inte innebära att ansvarsfrågan skulle prövas enligt tryckfrihetsförordningen. Inte heller i NJA 1944 s. 702, vilket avgörande rörde åtal enligt 11 kap. 15 § SL för utdelande av tryckta antisemitiska flygblad, ansåg Högsta domstolen att gärningen var att se somett tryckfrihetsbrott. Utgången i dessa avgöranden har förklarats med att det var sättet för spridningen, inte skrifternas innehåll, somgjorde det möjligt att ingripa med tillämpning av den allmänna strafflagen. Lek, 1948, s. 48 f. Denna uppfattning synes något märklig, eftersomdet förefaller uppenbart att det i båda avgörandena var respektive skrifts innehåll och inte det sätt på vilket skrifterna förmedlats scim gjorde att spridandet befanns ha kommit straffbar förargelse åstad. åstadkommits genom en tryckt affisch med bl.a. texten »Köp ej tyska som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=