182 6.1. Förargelseväckande beteende 6.1.1. Lagstiftningen Missgärningsbalkens tjugoförsta kapitel avhandlade allmän lands- och vägfrid. I detta kapitels åttonde paragraf stadgades att den som av överdåd ropade eller skrek på allmänna vägar, gator och gränder eller någon med ord eller på annat sätt förolämpade, skulle böta fem daler. Lagkommittén föreslog i sin version av motsvarande stadgande, 12 kap. 13 §, att omnämnandet av förolämpning skulle utgå. Troligen ansågs gärningar av denna art böra hänföras under de lagrumsomreglerade ärekränkningar. Förutomoljud och oväsen innefattade straffbudet i 1832 års förslag även företeelser varigenomförargelse »eljest» kommits åstad. Denna del av brottsbeskrivningen syftade troligen till att ge rättsväsendet möjlighet att, utan att tillämpa ett arbiträrt förfarande, kunna utdela smärre bötesstraff för handlingar som inte var i sig kriminaliserade, men som kunde uppfattas somså störande att de var straffvärda.' Lagberedningen korrigerade den år 1832 föreslagna utformningen endast såtillvida att överdådig framfart, varav annan kunde skadas, fogades till de straffbara handlingarna.^ I 1864 års strafflag utformades förargelseväckande beteende i enlighet med Lagberedningens förslag av år 1844 och hänfördes till fridsbrotten. Brottet inrymdes i 11 kap. 15 § SL och kunde straffas med böter högst etthundra riksdaler.^ Med hänsyn till människors intresse av att kunna vistas ostört på allmän plats stadgades även att det skulle anses som en försvårande omständighet om våld förövats på sådana platser. I början av 1900-talet ändrades omfattningen av de av allmänheten frekventerade platser som omnämndes i 11 kap. 15 § SL. Vidare utvecklades, sedan behovet av trafikreglering började öka till följd av bilismen, de första straffbestämmelsernaomvårdslöshet i trafik med bil ur paragrafens stadgande omöverdådig framfart varav annan kunde skadas."' ' Någon specifik orsak till brottsbeskrivningens utvidgning angavs inte. Konstruerandet av denna typ av generalklausul förefaller dock vara ett tämligen naturligt tillvägagångssätt att underlätta införandet av legalitetsprincipen. Se Förslag till Allmän Criminallag, Motiver till StraffBalken, 1832, s. 43 och Nelson, 1950, s. 330. ^ Förslag till Straff-Balk, 1844, 13 kap. 14 §. ^ Paragrafen hade i sin helhet följande lydelse. »Gör man oljud eller oväsende, eller far överdådigt fram, så att annan därav skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän väg, gata eller torgplats, eller där allmän marknad eller auktion hålles; straffes med böter, högst etthundra riksdaler. Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagt är; då skall den omständighet, vidstraffets bestämmande för våldet, såsomförsvårande anses.» ^ Fr.o.m. år 1906 kunde för vårdslös framfart med bil dömas till böter 500 riksdaler enligt 11 kap. 15 § SL. Efter en lagändring år 1916 kunde straffet för sådan framfart uppgå till böter 1.000 riksdaler. SFS 1904:29 s. 1, SFS 1906:39 och SFS 1916:314. Fr.o.m. år 1916 framtill dess att de två första styckena omtrafikfara genomSFS 1930:199 i huvudsak inflöt i motorfordonsförordningen, SFS 1930:284, hade 11 kap. 15 § SL följande lydelse.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=