177 slagkraftigt och effektfullt sätt uttrycka sin åsikt i en viss fråga skulle, omförekomsten av ordet »söker» innefattar ett krav på direkt uppsåt, därför i allmänhet inte ha varit brottsliga enligt före år 1970 gällande rätt. Omverbet »söka» uttrycker ett ovillkorligt krav på direkt uppsåt var 1970 års avkriminalisering av s.k. intressekollisionsfall sålunda överflödig. Tryckfrihetsförordningens med 16 kap. 5§ BrB i huvudsak korresponderande bestämmelse återfinns idag i 7 kap. 4§ 10 p. TF.^^ Möjligheterna att ta försvarsfientliga skrifter i beslag inflöt år 1949 dels i 10 kap. 11 § TF, dels, vad avsåg skrifter som inte omfattades av tryckfrihetsförordningen, i en särskild lag (1949:165) angående beslag å vissa skrifter. De genom 1906 års Staafflagar införda bestämmelserna omtagande i beslag av försvarsfientliga skrifter komi 1949 års tryckfrihetsförordning att ändra karaktär från administrativ informationsfrihetsinskränkning till prejudiciell säkerhetsåtgärd, vars laglighet skall komma under domstols prövning. Den nya tryckfrihetsförordningens upphovsmän var principiellt negativa till att tillåta konfiskation av tryckt skrift i administrativ ordning. Att såsomprovisorisk åtgärd beslagta skrifter i avbidan på rättslig prövning av alstrens eventuellt brottsliga beskaffenhet ansågs dock motiverat i fråga om tryckalster med uppviglande innehåll som spreds bland krigsfolk.Möjligheten att vid avdelning av försvarsmakten ta tryckt skrift med uppviglande innehåll i beslag begränsades i slutet av 1970-talet till att gälla endast omriket är i krig eller krigsfara råder.^^ I Norstedts lagutgåva av år 1996 är såväl 1896 års mål rörande Hjalmar Branting som 1916 års avgörande beträffande Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund anmärkta under 16 kap. 5 § BrB såsomför lagrummets tolkning relevanta rättsfall. Den diskussion somperiodvis förts omuppviglingsbrottets utformning förefaller dock numera ha upphört. Uppviglingsbrottets karaktär av politisk yttrandefrihetsförbrytelse synes emellertid vara aktuell även idag.^*^ Risken för konkreta våldsdåd till följd av socialistisk agitation torde i och för sig numera vara så låg att propaganda av sådan art endast i undantagsfall förefaller kunna aktualisera straffansvar för uppvigling. De politiska grupperingar vars yttrandefrihet för närvarande kan komma att inskränkas av 16 kap. 5§ BrB är istället sådana som av dagens etablissemang uppfattas somstörande och Att ordet »söker» skulle uttrycka ett krav på direkt uppsåt i stämplingsbestämmelscn i 23 kap. 2 § BrB, men inte då det förekommer i 16 kap. 5 § BrB, kan emellertid tyckas ologiskt. En möjlighet att åstadkomma en i detta hänseende kongruent tolkning av de håda stadgandena vore därför att anse att hrott enligt 16 kap. 5 § BrB, särskilt sedan de s.k. intressekollisionsfallen år 1970 avkriminaliserats, inte kan förövats med endast indirekt eller eventuellt uppsåt att uppvigla. Närmare omdetta stadgande, se Axberger, 1984, s. 192 ff. SOU 1947:60 s. 168 ff. Tryckfrihetsförordningen ändrades genomSFS 1976:955. I lag (1949:165) angående beslag å vissa skrifter skedde korresponderande ändring genomSFS 1977:1019. Jfr NJA 1982 s. 520, i vilket rättsfall uppvigling uppges vara ett s.k. relativt-politiskt brott, dvs. ett brott somkan vara, men inte alltid är, av politisk karaktär. 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=