176 sätt uttryckasin åsikt i en viss fråga. Enbart att handlingen avsett att ge uttryck för en åsikt borde enligt vad somanfördes i propositionen emellertid inte medföra straffrihet, utan samtliga omständigheter skulle beaktas.^® År 1986 upptogs i 16 kap. 5§ BrB ett nytt stycke om uppvigling av krigsmän, som tidigare innefattades av 21 kap. 10 § BrB.^' I dag har lagrummet följande lydelse. Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnasför spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse i högst sex månader. För uppvigling skall dömas även den sommuntligen inför en samlingav krigsmän eller i annat meddelande till krigsmän uppmanar eller på annat sätt söker förleda dem till en handling eller underlåtenhet som innebär att de åsidosätter vadsomåligger demi tjänsten. I ringa fall skall ej dömas till ansvar. Vid bedömande huruvida ringa fall föreligger skall särskilt beaktas, om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd. År brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott eller eljest att anse somgrovt, skall dömas tillfängelse i högst fyra år. Det förhållandet att brottsbeskrivningen i 16 kap 5§ BrB nyttjar verbet »söka» kan anses medföra att den tilltalade för att kunna fällas till ansvar måste överbevisas om att ha haft direkt uppsåt att uppvigla.Denna uppfattning torde vinna stöd i NJA 1972 s. 167, vilket avgörande rör åtal för stämpling till mened och frågan omde tilltalade sökt anstifta en annan person att begå mened. Mot detta synsätt kan dock anföras följande. Personer somframför politisk propaganda torde, även omderas avsikt kan vara att propagandan på längre sikt skall få konkreta effekter, normalt yttra sig främst för att deras budskap skall göra intryck på så många människor som möjligt. Politiskt motiverad uppvigling förefaller således i allmänhet utföras med indirekt snarare än direkt uppsåt att uppvigla.Fall där det väsentliga för gärningsmannen är önskemålet att på ett Prop. 1970:125 s. 78 f. I propositionen uttalas även att det får anses tillräckligt att ringa fall av uppvigling, om yttrandet framförts på ett sådant sätt att det väckt allmän förargelse, kan straffas somförargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB. Prop. 1970:125 s. 56. Detta resonemang innebär att ringa uppvigling som anses straffvärd, i stället för att kvalificeras som ett fall av uppvigling av normalgraden som kan straffas enligt 16 kap. 5§ BrB, skall anses utgöra en annan sorts brott. Straffbudet mot förargelseväckande beteende saknar emellertid motsvarighet inomtryckfrihetsrätten. Stadgandet måste dessutom i allmänhet antas vara subsidiärt mot andra brottstyper. Det mest logiska förfaringssättet förefaller därför vara att straffa alla straffvärda fall av uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB. 71 Prop. 1985/86:9 och SFS 1986:645. 77 Strahl, 1976 s. 107, Jareborg, 1986, s. 130, Leijonhufvud och Wennberg, 1993, s. 120 samt Jareborg, 1994, s. 99 och 228. Jfr även Beckman o.a., 1990, s. 246 och 248. Motsatt uppfattning, se Axberger, 1984, s. 201 f. 77 Axberger, 1984, s. 204.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=