175 genom rättstillämpningen. Uppmaning att strejka har, såsomnoterats i avsnitt 5.3.5 ovan, enligt svensk rätt aldrig varit kriminaliserat annat än om uppmaningen riktats till personer, som skulle göra sig skyldiga till straffbar gärning omde arbetsvägrade. I 1949 års tryckfrihetsförordning inflöt 3 § 7 mom. TFF i 7 kap. 4 § 8 p, som utformats i överensstämmelse med 11 kap. 5 § Sistnämnda lagrumöverflyttades då brottsbalken år 1965 trädde i kraft till 16 kap. 5 § BrB, varvid maximistraffet för ordinärt brott begränsades till fängelse sex månader och för grovt brott till fängelse fyra år.^^ Paragrafens räckvidd såsom inskränkning i den politiska yttrandefriheten hade år 1965 varit oförändrad sedan år 1906. Någon debatt av den art som tidvis pågick fr.o.m. år 1887 t.o.m. 1930-talet förekom dock inte i samband med vare sig 1948 års lagändring eller brottsbalkens antagande.Under senare delen av 1960-talet kom emellertid personer verksamma inom den vid denna tid allt aktivare s.k. fredsrörelsen att rikta kritik mot att uppviglingsbestämmelserna inskränkte pacifisternas politiska yttrandefrihet.^^ År 1970 genomfördes, troligen under visst intryck av socialdemokraternas ideologiska gemenskap med den vänsteraktivismsomförekom vid denna tid, en allmän yttrandefrihetsreform, varvid uppviglingsbrottet begränsades. I 16 kap. 5 § BrB tillädes ett nytt stycke, vari det stadgades att ringa fall av uppvigling inte skulle föranleda straffansvar.^® Motsvarande avkriminalisering företogs inte i tryckfrihetsförordningen. Då det gäller tryckalster saknar lagändringen därför grundlagsskydd. Enligt lagtexten skall, vid kvalificerandet av ett fall som ringa uppvigling, särskilt beaktas omendast obetydlig fara förelegat för att yttrandet skulle leda till efterföljd. Indirekt kan uppviglingsbrottet därigenom sägas ha tillförts ett konkret farerekvisit.^^ Enligt vad justitieminister Lennart Geijer anförde i 1970 års proposition skulle somringa fall dessutom räknas dels uppviglingsomsyftat till att uppmana eller söka förleda till handlingar av bagatellartad karaktär, dels s.k. intressekollisionsfall. Med intressekollisionsfall avsågs yttranden som framförts under sådana förhållanden att medborgarnas rätt att hysa vilken åsikt somhelst och hävda denna borde väga tyngre än samhällets intresse av att brott inte begicks. Ett intressekollisionsfall förelåg enligt Lennart Geijer när det väsentliga för gärningsmannen inte var själva brottsuppmaningen och syftet att denna skulle följas, utan önskemålet att på ett slagkraftigt och effektfullt <>•* SOU 1947:60, prop. 1948:230 och SFS 1949:105. Prop. 1962:10 s. B 227. I SOU 1953:14, somföregick brottsbalken, hade lagrummet rubricerats 14 kap. 5 §. SOU 1953:14 s. 292. FLU 1948:39 och 46, FK 1948:24 s. 88 ff. och 26 s. 4, AK 1948:24 s. 81 ff. och 26 s. 11, FLU 1962:42 och 43, samt FK 1962:32 s. 63 ff. och 34 s. 49, AK 1962:33 s. 17 ff. och 35 s. 113. Se t.ex. antologierna »Att vägra döda, att vägra värnplikt» av Hammarberg o.a., utgiven år 1965, och »Värnpliktsvägran. En mänsklig rättighet» av Kågeson o.a., utgiven år 1969. Prop. 1970:125, FLU 1970: 47 och SFS 1970:225-227. Axberger, 1984, s. 197 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=