173 någon åtgärd.Både Första och Andra kammaren biföll lagutskottets hemställan.^"* Efter denna motion tycks socialisterna ha givit upp hoppet omatt kunna få med sig så många av de liberalt sinnade sombehövdes för att avskaffa eller modifiera 10 kap. 14 § SL. Inte heller de konservativa gjorde under de närmaste åren några mer konkreta försök att få gehör för sitt önskemål att detta straffbud skulle skärpas. De lugna förhållanden som under mellankrigsåren var rådande i fråga omrikets yttre säkerhet medförde således att de politiska partiernas intresse för denna tidigare så omdebatterade paragraf i viss mån svalnade. Under 1930-talet började riksdagens konservativa grupperingar, alltjämt ledda av Ernst Trygger i Första och Arvid Lindman i Andra kammaren, att åter anse att straffbestämmelserna för brott riktade mot den bestående ordningen var otillräckliga. Ar 1932 och 1933 motionerade högerpartierna därför om att lagstiftningen mot statsfientlig verksamhet borde utredas. Sistnämnda motion bifölls av riksdagen och en kommitté tillsattes. Samma år framladeJohan Thyrén ett utkast till bestämmelser ombrott mot allmän ordning och frid. I detta konstaterade han att straffet för offentlig uppmaning till brott enligt 10 kap. 14 § SL kunde överstiga det straff som högst kunde utmätas för gärningsmannaskap avseende det brott vartill uppmanats. Han ansåg emellertid att straffbudet i huvudsak var bra utformat, eftersomdet överensstämde med ett flertal utländska lagar. Att söka förleda till ohörsamhet mot lag borde enligt Johan Thyrén vara straffbart endast omfråga var omlag av offentligrättslig natur, vilket enligt hans uppfattning också överensstämde med det rådande rättsläget.Frågan om ett prisande av en straffbar handling varit uppviglande borde enligt honomavgöras inomrättstillämpningen, varför det saknades anledning att i lagtexten uttryckligen ange att det var förbjudet att genomprisande söka förleda till brott. FLU 1925:16. Först.i lagutskottets socialdemokratiske ordförande Assar Åkerman och sex andra ledamöter reserverade sig under abe.'opande av att de, bl.a. med hänsyn till församlingsfriheten, ansåg att motionens andrahandsyrkande borde antas. Under förstakammardebatten uttalade Assar Åkerman att 1906 års lagändring varit onödig och dessutom utgjorde en skamfläck för strafflagen, eftersomden medförde att straffarbete utmättes för politiska förbrytelser. FK 1925:19 s. 1 ff. och AK 1925:20 s. 56 ff. 55 Mot. FK och AK 1932:1, FK 1932:19 s. 82, AK 1932:3 s. 8 och 23 s. 116, mot. FK 1933:126 och AK 1933:295, FK 1933:36 s. 1 och AK 1933:39 s. 57. 5<' SOU 1933: 6 s. 9 och 209 ff. 5^ Se avsnitt 5.2.2 ovan. 5** Utkastets motsvarighet till 10 kap. 14 § SL, 6 §, hade följande lydelse. Den, som genom spridande av skrift, eller muntligen vid offentligt uppträdande, uppmanar eller eljest söker förleda till brott, straffes med fängelse eller böter.. Har han sökt förleda till brott, därå högrestraffänfängelse kan följa, måstraffet kunna höjas till tukthus sex år. Söker man eljest på sådant sätt förleda till ohörsamhet mot lag, som rörer offentlig rätt, straffes med böter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=