168 omytterligare utvidgning av 10 kap. 14 § SL.^- I samma motion föreslogs även att 8 kap. 26 § 2 st. SL, somstadgade straff för bl.a. förledande av krigsman till rymning, skulle omfatta förledande eller biträde till allehanda brott enligt strafflagen för krigsmakten, på vilka straffarbete eller svårare påföljd kunde följa. Syftet med sistnämnda ändring tycks ha varit att varje typ av antimilitaristisk propaganda som åstadkommit ett förledande till rymning skulle kunna bestraffas. Motionärerna anförde att den försvarsnihilistiska agitationen, i motsats till vad socialdemokraterna och liberalerna vid fjolårets debatt gjort gällande, var direkt skadlig för den militära disciplinen och därmed för rikets säkerhet. Sistnämnda påstående underströks i motionen genomcitat ur diverse antimilitaristiska tryckalster. Lagutskottet, som ju tillstyrkt fjolårets motion i detta ämne, hemställde att förslaget skulle bifallas. Ett flertal socialdemokratiska och liberala utskottsledamöter reserverade sig dock mot detta.Carl Lindhagen gjorde sig därvid till förespråkare för den vid denna tid tämligen kontroversiella åsikten att antimilitarismen var mänsklighetens enda hopp samt anförde att det oavlåtliga befästandet av militärväsendet tydligen inte kunde åstadkommas annat än på oavlåtlig bekostnad av medborgarnas fri- och rättigheter. Vidare gjorde han gällande att det förekom att den svenska domarkåren, som han ju själv tillhörde, i politiska processer i klar strid med Olaus Petris domareregler i tvivelaktiga fall hellre fällde än friade och därmed fullständigt åsidosatte inte bara Sveriges utan även Guds lag. Alla slags kränkningar av de medborgerliga rättigheterna genom ämbetsmännens förakt för desamma eller bristande insikt omdessas värde bedömde domstolarna enligt honomdäremot vanligen ytterst milt. Carl Lindhagens utlåtanden i lagutskottet, vilka troligen i inte ringa utsträckning föranletts av rådhusrättens i Stockholmtvå veckor tidigare meddelade utslag i förräderimålet mot Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund,^'^ tillbakavisades av de konservativa. Otto Holmdahl anförde under andrakammardebatten att Carl Lindhagen utan tvekan gjort sig skyldig till en oerhörd ärekränkning av Sveriges domarkår; en ärekränkning somvar av svår Mot. AK 1916:97. Att man varken år 1915 eller 1916 framlade förslag omatt 3 § 7 mom. TFF skulle utvidgas i enlighet med vad somföreslogs beträffande 10 kap. 14 § SL torde ha berott på att ett tryckalster aldrig på samma sätt som ett muntligt yttrande kan riktas till en specifik målgrupp såsom krigsfolk eller värnpliktiga. 3-' LU 1916:36. -'■* Rådhusrättens utslag i NJA 1916 s. 483 hade meddelats den 3 maj 1916 och lagutskottets utlåtande avgavs den 18 maj, dvs. 15 dagar senare. Enligt vad Zeth Höglund uppger i sina memoarer hade vissa myndighetspersoner tillkännagivit förhoppningar omatt åtal i förräderiprocessen skulle riktas mot även Carl Lindhagen, somliksom Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund hållit ett anförande på den s.k. fredskongressen. »Man lade särskilt märke till, att rådmannen Johansson visade stort intresse för borgmästare Lindhagens anförande på kongressen - oja, omdet hade varit möjligt att också få honominomlås och bom! Poliser i korridorerna uttalade öppet sina förhoppningar, att den hatade borgmästaren nu skulle oskadliggöras.» Höglund, 1954, s. 207.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=