166 Straffbudet i 10 kap. 14 § SL borde därför omfatta också fall då någon inför krigsfolk eller värnpliktiga, somp.g.a. värnpliktslagen var samlade, sökte upphetsa till ovilja mot krigstjänst eller uppväcka hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. En utvidgning av denna art var särskilt behövlig eftersom strafflagens yttrandefrihetsinskränkning på detta sätt skulle komma att överensstämma med de begränsningar somStaafflagarna åstadkommit i tryckfrihetsförordningen.-^ Lagutskottet ansåg att motionen skulle fylla en lucka i gällande lagstiftning och hemställde att riksdagen skulle bifalla förslaget.-^ I riksdagen behandlades propositionen och motionen gemensamt. Vid kammardebatterna synes propositionen ha ägnats mer uppmärksamhet än motionen. Anledningen därtill är troligen att förslagens anhängare i hög utsträckning ägnade sig åt att bemöta lagutskottets kritik av propositionen. Justitieminister Berndt Hasselrot anförde inför Första kammaren i sitt försvar av propositionen att det inte var någon nyhet att vissa individer kunde berövas rätten att röra sig fritt i riket, eftersom regler av denna art redan fanns i lagen om villkorlig frigivning samt i lösdriveri- och alkoholistlagarna. Sådana lagar hade till syfte att bevara och skydda enskilda personer, vilket enligt Berndt Hasselrot hade lägre prioritet än den nu aktuella propositionens syfte, somju var att skydda någonting dyrbarare än medborgerliga rättigheter, nämligen fosterlandet.-^^ Högervilden Johan Thyrén gjorde gällande att lagförslaget inte stod i strid med 16 § RF, eftersom uttrycket »från ort till annan förvisa» skulle tolkas strikt efter sin ordalydelse. Vad 16 § RF avhandlade var enligt honomsåledes att kungen och hans ämbetsmän inte ägde förvdsa någon från en viss ort till en annan. Vidare påpekade Johan Thyrén att många andra länders lagstiftning innehöll mer långtgående ingrepp än propositionsförslaget. Den likaledes konservative Sam Clason anförde att man inte borde tveka att med alla medel som stod till buds söka förebygga den försvarsnihilistiska propaI 4 § 12 mom. TFFstadgades ju sedan år 1909 att skrifter somåsyftande att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet, uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslvdnaden, omde anträffats vid trupp eller ombord å flottans fartyg fick indras, oavsett omde var straffbara eller inte. Även 1906 års lag om förbud för krigsmanskap att delta i vissa sammankomster riktade sig mot spridande av budskap av nyssnämnd art och 71 § i 1914 års strafflag för krigsmakten förbjöd bl.a. försök att upphetsa krigsfolk till ovilja mot krigstjänsten. LU 1915:53 s. 15 f. Såväl socialdemokrater som liberaler reserverade sig mot denna hemställan. Förre justitieministern Albert Petersson, vars anförande i någon mån synes jäva öknamnet »Justitie-Pelle», ställde sig kritisk till Berndt Hasselrots försök att tona ned propositionsförslagets ingrepp i de medborgerliga rättigheterna. Albert Petersson anförde att det var felaktigt att ställa fosterlandets bevarande i motsatsförhållande till individernas fri- och rättigheter. Fosterlandet och medborgarrätten var enligt honom nämligen så förbundna, att det inte gick att göra någon åtskillnad mellan dem, och styckade man bort de medborgerliga rättigheterna hade man således i viss mån styckat fosterlandet. Berndt Hasselrot replikerade mot dessa utlåtanden att han vidhöll sin uppfattning att fosterlandet var dyrbarare än någon medborgerlig rättighet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=