163 5.4.2. Under Första världskriget De rösträttsbestämmelser som antogs år 1909 tillämpades i Andra kammaren för första gången vid det s.k. »jordskredet» år 1911, vilket resulterade i en markant ökning av antalet socialdemokratiska ledamöter på bekostnad av antalet högeranhängare. Valresultatet medförde att Lindmans regering avgick. Eftersom liberalerna var Andra kammarens största parti, och i många frågor dessutom kunde påräkna stöd från socialdemokraterna, tillträdde Staaffs andra ministär. Denna kom, trots liberalernas interna splittring i bl.a. försvarsfrågan, att sitta till dess att Gustav V i februari 1914 i sitt s.k. borggårdstal till det på konservativt håll initierade bondetåget polemiserade mot regeringens försvarspolitik och därigenomdrev fram den liberala ministärens avgång. Staaffs andra ministär ersattes av en i viss mån konservativt orienterad ämbetsmannaregering, i vilken Hjalmar Hammarskjöld blev statsminister. Hammarskjölds ministär saknade stöd av en parlamentarisk majoritet, men satt ändå kvar till våren 1917. Denna treåriga regeringstid torde ha möjliggjorts nästan uteslutande av att Första världskriget föranledde liberaler och socialdemokrater att tolerera den av kungen valda ämbetsmannaministären till följd av s.k. borgfred. I juli 1914 framlades två konservativa motioner, i vilka det hemställdes att kraftiga åtgärder snarast möjligt skulle vidtagas för att motarbeta den tilltagande sedliga urartningen på olika områden och att 10 kap. 14 § skulle utvidgas till att omfatta även offentlig uppmaning till osedlighet. Båda dessa motioner, vilka behandlas närmare i avsnitt 6.2.1 nedan, avslogs. Ett par veckor senare upptogs till behandling i riksdagen en socialdemokratisk motion om att 10 kap. 14 § SL borde återges dess lydelse av år 1889, eftersom paragrafen i 1906 års skepnad medfört en beskärning av tryck- och yttrandefriheten som var ytterst betänklig.'"’ Den motivering med vilken 1910 års lagutskott avstyrkt då aktuell motion i ämnet betecknades av socialdemokraterna sommonstruös, eftersom lagutskottsledamöterna tillkännagivit att vad som bestraffades inte var den åsikt somkommit till uttryck utan den fara för samhället somkunde antas ha uppstått. NJA 1907 B 467 omåtal mot Olof Sundström benämndes i 1914 års motion en för »det svenska kultursamhället komprometterande händelse» och även NJA 1909 B 115 beträffande Birger Svahn kritiserades. Socialdemokraterna tillstod att åtalskampanjen mot radikala agitatorer visserligen för tillfället lugnat ned sig, men framhöll att »(ä)ven omså skulle vara, att för någon period en avmattning synes inträda i lagens ingrepp i yttrandefriheten, böra dess vänner icke därför invagga sig i lugn. En dylik böljegång ligga just i en sådan lagstiftnings natur. Den måste ses mot sin sociala bakgrund». I lagutskottets utlåtande över motionen anfördes att endast 18 personer hade '•* (Mot. AK 1914 A: 195), mot. AK 1914 B: 88. De konservativa motionerna, mot. FK 1914 B: 57 och 58 samt mot. AK 1914 B: 89 och 90, behandlades i slutet av juli 1914. FK 1914 B: 38 s. 8 ff. och AK 1914 B:42 s. och 43 s. 1. Den socialdemokratiska hemställan omatt 10 kap. 14§ SL skulle återges dess skick före år 1906 debatterades i början av augusti detta år.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=