160 vare somdömdes för brottslig gärning till utbota bestraffning under strafftiden inte ägde befatta sig med skriftens utgivande. Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen dels eftersom den aktuella bristen blott var en detalj av underordnad betydelse jämfört med möjligheten att överflytta straffansvaret till en »hyrd» ansvarig utgivare, dels eftersomdet innebar en orättmätigt hård åtgärd att beröva någon möjligheten att kvarstå somutgivare för en tidskrift, sommåhända utgjorde frukterna av ett mångårigt arbete. Den föreslagna tryckfrihetsinskränkningen bifölls av Första kammaren. Andra kammaren biföll dock utskottets hemställan."* Ett par veckor efter motionens fall framlades en proposition omändring av 7 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum av den 22 juni 1906. Enligt justitieminister Albert Petersson var propositionen föranledd bl.a. av att Hinke Bergegren, då han avtjänat ett fängelsestraff, i den ungsocialistiska tidskriften Brand recenserat och i samband därmed refererat den kvarstadsbelagda skriften Draksådd, vilken sedermera förklarats brottslig.5 Vid en genomgång av befintliga bestämmelser hade det enligt Albert Petersson visat sig att man saknade laglig möjlighet att hindra fångar från att nyttja sin korrespondensrätt till att ägna sig åt publicistisk verksamhet somvar riktad mot den bestående ordningen. Att varje svensk man enligt 86 § RF var tillförsäkrad rätt att utge skrifter utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder, kunde enligt justitieministern inte medföra att den offentliga makten också var skyldig att biträda fångar, som avtjänade frihetsstraff, med skrifters utgivande. Albert Petersson ansåg således att fångars fri- och rättigheter inte föll inomramen för tryckfrihetsförordningens allmänna regler, utan var reglerade genomfångvårdsförfattningarna.^ ^ 1 § 4 mom. TFF hade vid denna tid följande lydelse. »Utgivare af dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jämte titeln och tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, som äger att, sä vida sökanden ej för nesligt brott blivit dömd, eller förklarad ovärdigföra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot skriften utgivande förekommer.» ■» Mot. FK 1908:44, KU 1908:8, FK 1908:37 s. 11 ff. och AK 1908:45 s. 51 f. Första kammaren biföll en av konstitutionsutskottets reservanter utformad lagversion, vari orden »äger han ej under strafftiden befatta sig med skriftens utgivande» utbytts mot »äger han ej under strafftiden vara skriftens utgivare». 5 Prop. 1908:175 s. 6 och AK 1908:64 s. 61. ^ En i någon mån likartad diskussion omförhållandet mellan tryckfrihetsförordning och speciallagstiftning synes ha förts även i fråga omhuruvida värnpliktiga för yttranden i tryckt skrift med åsidosättande av exklusivitetsprincipen kunde drabbas av t.ex. disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten. Enligt vad somfastställdes i NJA 1901 s. 280 innebar nyssnämnd typ av bestraffning, omdet kunde klarläggas att fråga var ombestraffning för tryckalsters innehåll, ett överträdande av principen att straffansvaret för tryckt skrifts innehåll var successivt och uteslutande. Disciplinstraff kunde således inte åläggas en beväring som påföljd för en handling för vilken skriftens utgivare ensam var ansvarig. Närmare om den år 1900 inträffade s.k. Mohedsaffären, vars rättsliga efterspel finns refererat i NJA 1901 s. 280, se t.ex. Nygren, 1977, s. 33 ff. och Nygren, 1981, s. 361 f. Enligt vad som fastställdes i NJA 1903 s. 191 kunde värnpliktiga som spritt en upprorisk skrift.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=