158 omfatta allehanda företeelser som genom 1889 och 1906 års lagändringar inkluderats av 10 kap. 14 § SL.^^ Såsom normalt kan antas ske vid brott riktade mot lugn och ordning tog domstolarna vid den straffrättsliga bedömningen av uppviglingsbrottslighet hänsyn till de omständigheter under vilka åtalad gärning ägt rum, dvs. vem som försökt kommunicera ett budskap, vilka och hur många som varit presumtiva mottagare av budskapet samt vilka in- och utrikespolitiska förhållanden somförelegat då yttrandet fällts.I rättsväsendet verkande personer hade ibland skilda meningar omhur munkorgslagen skulle tillämpas. Detta förhållande illustreras av att de två justitieråden Emil Sundberg och Karl Gustaf Carlson vid ett flertal tillfällen förespråkade att antimilitaristiska agitatorer borde frikännas eller straffas mildare än vad Högsta domstolens pluralitet ansåg.Att genom en analys av Högsta domstolens rättsskipning ta reda på hur ett entusiastiskt yttrande om vapenvägran skulle utformas för att vara tillåtet torde inte vara möjligt.^' Även på grundval av vilkafaktorer somstraffmätningen skulle ske tycks ha varit oklart. Flertalet mot det rådande politiska systemet oppositionella agitatorer skulle troligen snarast ha blivit förvånade om den »kapitalistiska» statsbildningen inte försökt hindra deras verksamhet. Repressiva åtgärder torde ha avskräckt få av dem från att fortsätta att propagera för sina revolutionära och antimilitaristiska samhällsuppfattningar. De straff somutmättes för antimilitaristiskpropaganda uppfattades ibland somomotiverat hårda av både revolutionsanhängare och personer som inte delade de åsikter som tillkännagivits.^- En del här unSc t.ex. NJA 1907 B 467 om åtal mot Olof Sundström och de ur juridisk-teknisk synpunkt likartade avgörandena NJA 1907 B 195 omåtal mot Carl Cederholm, NJA 1909 B 448 omåtal mot Hjalmar Nilsson och NJA 1909 B 115 omåtal mot Birger Svahn i avsnitt 5.3.5 och, såvitt avser Birger Svahn, avsnitt 4.2 ovan. Personer somåtalats enligt 10 kap. 14 § SL respektive 3 § 7 mom. TFF då lugn rådde i samhållet borde enligt detta resonemang i hög utsträckning ha frikänts eller dömts till ovanligt lindriga straff. Förhållandet torde emellertid snarare vara det att antalet åtal enligt dessa lagrumi viss utsträckning varierade i takt med de politiska spänningarna. Troligen ansåg sig polismyndigheterna i allmänhet inte ha skäl att försöka beivra alla yttranden som kunde tänkas innefatta uppvigling under lugna sociala förhållanden. Se beträffande Emil Sundberg NJA 1908 B 670, NJA 1915 B 624, NJA 1915 B 869 och NJA 1918 B 14 och beträffande Karl Gustaf Carlson NJA 1907 B 35, NJA 1908 B 670 och NJA 1916 s. 483. Beträffande den revolutionärt antimilitaristiska propagandan finns i det material somhar undersökts i detta arbete endast ett åtal somlämnades utan bifall av Högsta domstolen, nämligen det åtal somfördes mot Erik Hedén i NJA 1916 s. 483. Ur ett dogmatiskt perspektiv behandlades den revolutionärt antimilitaristiska propagandan därför i fråga omstraffbarhet konformt, såtillvida att Högsta domstolen nästan alltid fällde den tilltalade till ansvar. *7 Att dra några säkra slutsatser omhur de straff somutmättes uppfattades bland personer med liberala eller reformistiskt socialistiska sympatier är naturligtvis inte möjligt. Med hänsyn till de uttalanden somgjordes i den politiska debatten och t.ex. Karl Staaffs reaktion rörande NJA 1907 B 467 måste det dock hållas för visst att straffmätningen ibland ansågs omotiverat hård inom nyssnämnda grupperingar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=