157 hetcrna sannolikt skärpte övervakningen av pågående samhällsfientlig aktivitet i oroliga tider förefaller det naturligt att antalet åtal till följd av antimilitaristisk propaganda ökade under Första världskriget. Domstolarnas tillämpning av 1906 års version av munkorgslagen blev Ibland föremål för kritik. Till de mer uppmärksammade avgörandena hörde NJA 1907 B 467, varigenom den socialdemokratiske journalisten Olof Sundström ådömdes straffarbete sex månader för en försvarsnihilistisk skrift, och 1916 års s.k. förräderiprocess, NJA 1916 s. 483. Utgången av NJA 1907 B 467 fick den sedermera hårt prövade Karl Staaff att tala om »svår missuppfattning vid lagtillämpningen». Det s.k. förräderimålet, NJA 1916 s. 483, rörde åtal mot dels socialdemokraterna Zeth Höglund och Erik Hedén, dels ungsocialisten Ivan Oljelund för att de på en socialdemokratisk fredskongress sökt att förleda till en mobiliseringsstrejk. Rådhusrätten kvalificerade i detta mål de tilltalades antimilitaristiska anföranden som försök att förleda till landsförräderi enligt 8 kap. 3 och 8 §§ SL. Högsta domstolen frikände emellertid Erik Hedén och utmätte enligt 10 kap. 14 § SL fängelse ett år för Zeth Höglund och åtta månader för Ivan Oljelund. Att Högsta domstolen i detta mål ansåg att deltagarna i en sluten kongress, till vilken allmänheten inte ägt tillträde, hade utgjort »menighet eller folksamling» är en av de alltjämt bestående reminiscenserna av NJA 1916 s. 483. Rättsväsendet tillämpade 1906 års skärpning av strafflatituden i 10 kap. 14 § SL tämligen restriktivt. De ovan omnämnda påföljder som Zeth Höglund och Ivan Oljelund ådömdes i NJA 1916 s. 483 hör till de strängaste fängelsestraff som under åren 1906-1921 utmättes av Högsta domstolen för uppvigling. Vidare utmättes i NJA 1919 B 241 fängelse ett år för förolämpning och uppvigling dagen före det att ett uppror komatt äga rum. Omhänsyn tas till att straffarbete kunde ses som en dubbelt så svår påföljd somfängelse, var det strängaste straff som Högsta domstolen under åren 1906-1921 tillämpade för brott mot 10 kap. 14 § SL straffarbete åtta månader. Denna påföljd utmättes i NJA 1909 B 448 för en artikel omAmaltheadådet och i NJA 1910 B 96 för uppviglande yttranden, somframförts i samband med ett upplopp. Under åren 1889-1909 rådde bristande kongruens mellan 10 kap. 14 § SL och 3 § 7 mom. TFF. Ett flertal av de tryckfrihetsrättsliga mål som nådde Högsta domstolen under dessa år lämnar emellertid utrymme för antagandet att rättsväsendet kringgick denna inkongruens genomatt låta 3 § 7 mom. TFF 77 Två av dessa mål, NJA 1910 B 96 och NJA 1919 B 241, rörde således uttalanden som framfördes i anslutning till sociala oroligheter i formav ett upplopp respektive ett uppror. De två övriga målen, NJA 1909 B 448 och NJA 1916 s. 483, avser däremot yttranden som rörde händelser somorsakat allmän inrikespolitiskt oro. Att fastställa under vilka förhållanden somuppvigling generellt sett ansågs särskilt straffvärd är emellertid knappast möjligt genom en analys av dessa fyra avgöranden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=