156 1900-talets första decennium, bl.a. eftersomrösträttsfrågan var olöst fram till år 1909. Att antalet åtal för uppvigling tycks ha ökat efter år 1906 kan även vara ett resultat av att 1906 års lagstiftning öppnade ordningsmaktens ögon för förekomsten av förment samhällsfientlig agitation, samtidigt somhöjningen av paragrafens strafflatitud innebar en signal om att det handlade om allvarlig brottslighet. Evabritta Personne Wallberg har gjort gällande att ungsocialisternas intresse för värnpliktsvägran som vapen mot militarismen kulminerade under åren 1906-1909.Under Första världskriget förekom emellertid många åtal för antimilitaristisk propaganda.Det höga antalet åtal av denna art under åren 1914—1918 kan tyckas rimma illa med Evabritta Personne Wallbergs uppfattning, men kan bero på att de utrikespolitiska spänningarna under Första världskriget förnyade intresset för antimilitarismen.^^ EftersompolismyndigSe avsnitt 5.3.1 ovan. Se uppgifterna omantalet åtal enligt 10 kap. 14 § SL och 3 § 7 mom. TFF i första instans i appendix A, avsnitt 2 och 7. Dessutomär det inte osannolikt att den försvarsnihilistiska agitationen under 1910-talet var av en annan art än den propaganda somEvabritta Personne Wallberg undersökt. Av henne undersökt propaganda torde ofta ha förmedlat budskapet att arbetarna borde vägra att göra värnplikt för att demonstrera sin bristande lojalitet med den kapitalistiska statsmakten. Under krigsåren förekommande antimilitarismsynes däremot framför allt ha gått ut på att en revolution skulle inledas genom att soldaterna, då de beordrades skjuta mot främmande staters arbetare, skulle vägra att lyda order. Omhuldandet av tesen att de värnpliktiga arbetarna i ett visst läge skulle vägra lyda överhetens order varefter revolutionens »sista strid» skulle utbryta kan knappast ha påverkats av 1909 års författningsreformi samma utsträckning somden agitationsomEvabritta Personne Wallberg har undersökt. Närmare omden antimilitarismsomhyllades bland SAP:s vänstersocialister, se Schmidt, 1996, s. 90 ff. Efter år 1909 kom troligen både ungsocialister och SAP:s vänstersocialister att propagera för värnpliktsvägran på grundval av de principer som Evabritta Personne Wallberg tillskriver SAP:s ungdomsförbund, de s.k. ungdemokraterna, i följande ordalag. »Socialdemokratiska ungdomsförbundets intresse för värnpliktsvägran komatt öka i takt med att motsättningarna till socialdemokratiska partistyrelsen skärptes och ett närmande till ungsocialisterna skedde, ett tecken på Ungdomsförbundets successiva radikalisering. 1905 och 1906 ansågs vägran vara en meningslös demonstration, som endast skulle skada. 1907 däremot bedömdes en organiserad värnpliktsstrejk ha betydelse somett sista vapen i en svår situation. De växande motsättningarna inomdet svenska samhället 1908 och 1909 med hårdnande attityder framför allt på arbetsmarknaden medförde också hårdare angrepp på försvaret, och frågan omen allmän värnpliktsstrejk diskuterades mer allmänt inom Ungdomsförbundet. Någon uppmaning till strejk skedde dock aldrig. Det var hela tiden fråga om en inbjudan till debatt, och efter år 1909 framfördes knappast tanken på att använda värnpliktsstrejken somett vapen i kampen mot militarismen. Utgången av storstrejken var en negativ erfarenhet för demsom hade trott på strejkens möjlighet att åstadkomma förändringar i samhället. De positiva uttalanden omvärnpliktsvägran syftade på en massvägran, helst kombinerad med en allomfattande storstrejk. Den individuellavägran däremot avvisades alltid av ungdemokraterna liksom den ungsocialistiska tanken om en successivt framväxande värnpliktsstrejk. För ungsocialisterna var varje enskild individs offer viktigt för utvecklingen mot ett nytt samhälle. För ungdemokraterna däremot måste en samordning av alla resurser ske på en gång i en stor manifestation för att resultat skulle kunna uppnås.» Personne Wallberg, 1971, s. 25 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=