155 och rättigheter att åberopa till stöd för sin opinionsfrihet. De flesta av lagarnas förespråkare gjorde emellertid endast gällande att samhällets behov av skydd mot revolutionärt våld måste prioriteras framför risken för orättmätiga intrång i medborgerliga fri- och rättigheter. Mot sådana påståenden hävdade många liberala och socialistiska politiker motsatsen, ifrågasatte om det alls förelåg något behov av lagstiftningen och framhöll risken för godtycklig rättstillämpning. Socialdemokraterna tycks under riksdagsdebatterna i första hand ha ifrågasatt riksdagens rätt att stifta lagar somvar repressiva mot demsomtill följd av rösträttsreglerna saknade möjlighet att påverka riksdagens sammansättning. Sedan Staafflagarna bifallits av båda kamrarna vidtogs ändringar i 8 kap. 3 och 8 §§ SL, 10 kap. 14§ SL och 77§ SLK. En särskild lag skapades för att förhindra att krigsmanskap bevistade sammankomster med antimilitaristisk inriktning. Dessutomdifferentierades strafflatituden för uppror i 10 kap. 13 § SL och straffbudet mot uppmaning till uppror i 10 kap. 11 § SL upphävdes såsomonödigt, då gärningar av denna art täcktes av 10 kap. 14 § SL. Brottsbeskrivningen i 10 kap. 14 § SL vidgades så att indirekta försök att förleda till brott genomt.ex. prisande av brottslig handling, vilket i och för sig även tidigare varit straffbart i praxis,uttryckligen kriminaliserades. Vidare höjdes maximistraffet för uppvigling från fängelse två år till straffarbete fyra år, om omständigheterna varit synnerligen försvårande eller fråga varit om uppmaning till förbrytelse varpå strängare straff än fängelse kunde följa. Någon närmare precisering av vilka omständigheter somskulle anses synnerligen försvårande förefaller inte ha fastslagits i praxis. År 1909 bifölls slutligt de tryckfrihetsrättsliga delarna av Staafflagarna. Stadgandet i 3 § 7 mom. TFF, somstått oförändrat sedan år 1888, erhöll därvid med 1906 års version av 10 kap. 14 § SL kongruerande lydelse. Dessutom blev det enligt ett nytt stadgande i 4§ 12 mom. TFF möjligt att dra in antimilitaristiska skrifter som anträffades vid trupp eller ombord på flottans fartyg, oavsett omskrifterna var brottsliga eller inte. De ändringar av uppviglingslagstiftningen somföretogs genomStaafflagarna hade till uttryckligt syfte att hindra spridandet av revolutionära och försvarsnihilistiska åsikter. Under åren 1906-1921 överklagades 28 mål omåtal för denna sorts brottslighet till Högsta domstolen. Lagstiftningen av år 1906 och år 1909 tycks sålunda, i motsats till 1889 års ändring av 10 kap. 14 § SL, i jämförelsevis hög omfattning ha kommit att beröra de revolutionära grupperingarnas agitation. Att betydligt fler personer förefaller ha dömts enligt den s.k. munkorgslagen under åren 1906-1921 än under åren 1887-1906 kan ha berott på flera omständigheter. Eftersom 1906 års utvidgning av brottsbeskrivningen var marginell kan denna emellertid knappast i sig ha påverkat rättstillämpningen i nämnvärd omfattning. En förklaring till att antalet åtal ökade kan istället ha varit att den revolutionärt antimilitaristiska propagandan intensifierades under Se NJA 1896 s. 188, avsnitt 5.2.3 ovan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=