154 maktövertagande skulle ske borde ha utgjort brott mot 10 kap. 14 SL endast omden revolutionära kampen beskrivits på ett sätt som var möjligt att hänföra under ett visst lagrumi strafflagen. Vissa av de yttranden somframförts innefattade dock tydligen tillräckligt mycket sympati för värnpliktsvägran för att samtliga instanser skulle anse att anförandena konstituerat straffansvar enligt 10 kap. 14 § 3 mom. SL. Av rådhusrätten utmätt straff, fängelse två månader för varje tilltalad, skulle ha varit ett milt straff under världskrigets mer oroliga skeden. Svea hovrätt har emellertid frikänt Gustaf Sjöströmtill följd av bristande bevisning och nedsatt John Anderssons straff till böter, som vid omvandling till frihetsstraff motsvarade fängelse tjugotre dagar. Möjligen påverkades överrätternas straffmätning av att målet avgjordes i dessa instanser efter det att vapenstillestånd inträtt i Första världskriget. 5.3.6. Staafflagarna - sammanfattning och slutsatser Under 1900-talets första decennium kom de revolutionärt, ofta syndikalistiskt, sinnade socialisterna att bilda en ungsocialistisk fraktion under ledning av bl.a. Hinke Bergegren. Ungsocialisterna propagerade för att de svenska arbetarna skulle känna större solidaritet med arbetare i andra länder än med Sveriges s.k. överklass och därför värnpliktsvägra. Bland de personer sominte tyckte sig ha skäl att alltför mycket se fram mot en revolution gjordes ibland gällande att den försvarsnihilistiska agitationen var samhällsfarlig och att statsmakten var förpliktad att hindra spridande av denna sorts propaganda. År 1906 lade Sveriges första klart liberala regering under Karl Staaff framett antal lagförslag som åsyftade att motverka förekomsten av antimilitaristisk propaganda. De s.k. Staafflagarna bekämpades inte bara av socialdemokraterna utan även av många av Karl Staaffs partikamrater i Liberala samlingspartiet. I andrakammarvoteringen ombl.a. en utvidgning av 10 kap. 14 § SL röstade omkring en tredjedel av de personer som var knutna till Liberala samlingspartiet mot regeringspropositionen. Att lagstiftning av denna art komatt genomföras under ledning av Karl Staaff, vars politiska gärning präglades av liberalt rättspatos, framstår som en paradox och kan sägas ha varit något av en liberal vindkantring. Inte bara Karl Staaff själv utan även andra liberaler kom, troligen delvis till följd av det liberala upphovsmannaskapet till 1906 års lagstiftning, att sedermera stödja bibehållandet av dessa lagar. Hos de i stor utsträckning konservativa och försvarsvänliga personer som oreserverat stödde Staafflagarna framskymtade ibland uppfattningen att de samhällsomstörtare som drabbades av lagar av denna art inte ägde några friMellan rådhusrättens utslag, sommeddelats den 3 maj 1918, och hovrättens avgörande av den 12 november 1918 hade mer än sex månader förflutit. Högsta domstolens utslag meddelades först den 27 augusti 1920.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=