146 som haft att verkställa beträffande skriften anbefalld kvarstad. Skriften ansågs inte ha lagts under allmänhetens ögon och åtalet lämnades därför utan bifall. Stormklockan nr 14 med manifestet »Fred till varje pris» hade såvitt visats i målet tryckts i endast två exemplar, vilka ingendera varit åtkomliga för allmänheten. Hovrättens bedömning förefaller därför tämligen rimlig. Att artikeln »Ärans fält - dagen efter» i Stormklockan nr 18 av juryn ansågs uppviglande är knappast för\’ånande, med hänsyn till innehållets allmänna tendens. Noteras bör dock att det framför allt var i det avslutande uttrycket »Framför fred till varje pris!», som ett explicit försvarsnihilistiskt ställningstagande framfördes. Fängelse fyra månader torde vid denna tid ha varit ett normalt straff för ett yttrande av detta slag. NJA 1917 B 48. Martin Andersson åtalades såsom författare för innehållet i skriften »Generalsträjken» utgiven av »Generalsträjkkomitén, Göteborg». Skriften innehöll, förutom en del hånfullheter riktade mot socialdemokratins parlamentarism, försvarsnihilistiska och syndikalistiska artiklar. Den tryckfrihetsjury somförordnades i målet fann skriften brottslig enligt 3 § 7 mom. TFF jämfört med 10 kap. 14 § 2 mom. SL. RR:n i Stockholm dömde Martin Andersson för försök att förleda till brott till fängelse tre månader samt förklarade skriften konfiskerad. Utslaget gillades av Svea HovR. HD fann av formella skäl att HovRms utslag skulle stå fast.^° Flertalet av dessa artiklar innefattade vid denna tid sedvanlig syndikalistisk antimilitarism, dvs. ett hyllande av vapenvägran omdet gällde att försvara sitt land, men inte omdet gällde att använda vapen mot rikets officerare och överklass. Av rådhusrätt och hovrätt utmätta tre månaders fängelse var ett tämligen normalt straff för försvarsnihilistisk uppvigling. Att påföljden skulle ha lindrats omHögsta domstolen prövat målet i sak är inte sannolikt. NJA 1917 B 259. Jalmar Wiksten åtalades såsom ansvarig utgivare för Stormklockan nr 22 av den 20 maj 1916 till följd av två artiklar. I den ena artikeln, vilken åsatts rubriken »Slå ned aktivisterna», framhölls att det bland arbetarna fanns många somkunde tänka sig att med våldsamma medel erinra de protyska »krigshetsarna», omatt »de icke ensamma är herrar i Sverges land. Att aktivisterna är många gör ingenting. Arbetarna är också många och vad mer är, förbittringen hos demnärmar sig den punkt då handling kommer av sig själv». Vidare uppgavs att »krigshetsarna», av vilka några namngavs i artikeln, inte skulle inbilla sig att de var okända till utseendet, utan de var »i Stockholm tämligen vidsträckt kända till namn och utseende». Avslutningsvis framhölls att »Sverges fred och framtida frihet och lycka kräver att aktivisternas arbete omintetgöras, att krigshetsarna slås ned. Hällre än hela folket störtas i olycka må några få lida, den meningen stärkes för var dag. Slå ned krigshetsenl». Den andra artikeln, vilken benämnts »På mobilisering i Skåne», var, eller var i vart fall utformad som, en insändare av en inkallad värnpliktig. Artikeln innefat59 Se även t.ex. NJA 1902 s. 367. Martin Andersson tycks trots förelägganden därom ha underlåtit att till Högsta domstolen inge hovrättens utslag och protokoll.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=