144 NJA 1916 s. 483 har rubricerats på följande sätt. »Åtal mot deltagare i en socialdemokratisk kongress med yrkande om ansvar enligt 8 kap. eller 10 kap. 14 § strafflagen. Fråga huruvida vissa anföranden å kongressen skulle anses hållna inför sådan ’menighet eller folksamling’, som avses i 10 kap. 14 § strafflagen.» Av Flögsta domstolens motivering till varför kongressdeltagarna utgjort en sådan personkrets somavsågs i 10 kap. 14 § SL synes följa att bl.a. deltagarnas stora antal samt den mångfald av intressen som dessa representerat åstadkommit att kongressen varit en menighet eller folksamling. Uttryckssättet »med hänsyn särskilt därtill» indikerar att man inte fann skäl att redovisa samtliga faktorer vartill hänsyn tagits, utan endast sådana omständigheter som ansågs vara av särskild vikt. Högsta domstolens ställningstagande i detta rättsfall har ansetts innebära att uppviglingsbrottets offentlighetsrekvisit är uppfyllt så snart ett meddelande riktas till en personkrets sominte är både liten och sluten.^"^ NJA 1916 s. 483 äger alltjämt visst prejudikatvärde och finns i Norstedts lagutgåva av år 1996 anmärkt under uppviglingsbrottet i 16 kap. 5 § BrB. De tilltalades av Vilhelm Lundstedt understödda uppfattningatt innebörden av uttrycket »menighet eller folksamling» skulle fastställas genom en tolkning av de principer som kom till uttryck i dels justitieombudsmannens ämbetsberättelse, dels 10 kap. 15 § SL och 13 § ordningsstadgan synes ha haft fog för sig framför allt såvitt avser begreppet »menighet».^5 Att en visserligen sluten men stor personkrets i vissa sammanhang kan anses utgöra en »folksamling» framstår emellertid inte somförvånande. Effekten av att deltagarna i en kongress av detta slag befanns ha utgjort en »menighet eller folksamling» i strafflagens bemärkelse blev att församlingsfriheten tycktes ha urholkats.5^’ Sedan Högsta domstolens utslag utfärdats i början av september 1916 ingav socialdemokratiska partistyrelsens verkställande utskott i mitten av november 1916 en hemställan till Kungl. Maj:t omatt Zeth Höglund och Ivan Oljelund skulle beviljas amnesti genom att det aktuella utslaget upphävdes. I slutet av sistnämnda månad ingav även diverse pacifistiska föreningar och förbund en ansökan omamnesti för svenska medborgare som i och för sitt arbete för freden och mot landets indragande i kriget ådömts straff. Högsta domstolens yttrande över ansökningarna har tagits in i NJA 1916 s. 549. Av detta referat framgår att flertalet av Högsta domstolens ledamöter varken ansåg att ett brottmålsutslag enligt svensk rätt kunde upphävas eller att det ankom på Jarcborg, 1986, s. 130 och Beckman o.a., 1990, s. 247. I 8 kap. 3§ SL talades, liksomi 10 kap. 11 § SL och 1887 års utformning av 10 kap. 14 § SL, om »menighet annan folksamling». I 1889 och 1906 års utformning av 10 kap. 14 § SL förekomdäremot uttrycket »menighet eller folksamling». Att dessa skiljaktiga formuleringar skulle ha inneburit någon skillnad i stadgandenas räckvidd synes emellertid inte sannolikt. Se t.ex. LU 1918:20 och AK 1918:26 s. 39. Att närmare utreda huruvida Högsta domstolens tolkning av 10 kap. 14 § SL i NJA 1916 s. 483 påverkade församlingsfriheten är knappast möjligt utan att först undersöka hur församlingsfriheten vid denna tid avgränsades i rättspraxis. Att vidta en sådan undersökning har jag emellertid ansett falla utanför ramen för detta arbete.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=