140 Hovrätten dömde, i likhet med rådhusrätten, samtliga tilltalade till straffarbete, men nedsatte tiden, i Zeth Höglunds fall från tre år till två år och sex månader, beträffande Ivan Oljelund från ett år och sex månader till ett år och tre månader och i fråga omErik Hedén från ett år till nio månader. Dessa straff torde höra till de strängaste som utmätts på grundval av 10 kap. 14 § SL. I utslaget angavs också att omständigheterna ansågs synnerligen försvårande »med hänsyn till de i följd av rådande krig mellan främmande makter uppkomna förhållanden». Av hovrättens fem ledamöter fann tre straffansvar styrkt enligt 10 kap. 14 § SL. En minoritet om två ledamöter godtog dock rådhusrättens tillämpning av 8 kap. 6 §3 mom. SL. Högsta domstolen frikände Erik Hedén »enär i målet icke kan anses utrett, att Hedén vid ifrågakomna kongress haft yttranden av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar», men fällde Zeth Höglund och Ivan Oljelund till ansvar enligt 10 kap. 14 § SL. Motiveringen till varför åtalet mot Erik Hedén lämnades utan bifall var tämligen intetsägande, särskilt i beaktande av att denne av rådhusrätten dömts för försök att förleda till landsförräderi till straffarbete ett år och av hovrätten för uppvigling till straffarbete nio månader. Av formuleringen att Erik Hedén inte ansågs ha »haft yttranden av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar» synes inte möjligt att utröna omHögsta domstolen tvivlade på att denne uttalat sig såsom underinstanserna funnit, eller om Högsta domstolen godtog åklagarens bevisning i denna del men uppfattade yttrandet somi alla delar lagligt. Zeth Höglund hade enligt Högsta domstolen genomatt på kongressen föredra det av honomi samråd med andra personer författade manifestet gjort sig skyldig till dels försök att förleda till värnpliktsvägran, dels till »ävensom eljest» ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Den senare, inte närmare definierade, ohörsamheten som Zeth Höglund ansågs ha sökt förleda till, kan antas ha varit brott mot sådan ämbetsplikt, somhindrade bl.a. offentliganställd järnvägspersonal från att lagligen kunna strejka. Ivan Oljelund var enligt Högsta domstolen överbevisad om att ha sökt förleda till värnpliktsvägran. Högsta domstolens ställningstagande i skuldfrågan beträffande Zeth Höglund och Ivan Oljelund är inte förvånande med hänsyn till övrig rättspraxis i fråga om försvarsnihilistiska yttranden. Justitierådet Karl Gustaf Carlson frikände emellertid, förutomErik Hedén, även Zeth Höglund, då denne inte var »förvunnen att hava vid kongressen uppmanat eller annorledes sökt förleda till brott eller eljest till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet». Lydelsen av det manifest, till följd av vilket Zeth Höglund fälldes till ansvar av pluraliteten, var ostridigt. Karl Gustaf Carlson förefaller således ha frikänt Zeth Höglund, inte p.g.a. tvivelsmål omvad somförevarit, utan därför att de yttranden somframförts inte var av sådan art att brott konstituerats. Antagandet att Karl Gustaf Carlson frikände Zeth Höglund till följd av sin jämfört med pluraliteten extensiva syn på den politiska yttrandefrihetens gränser torde bekräftas av att han
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=