138 Rådhusrättens begagnande av 8 kap. 6§ 3 mom. SL framstår som något märkligt med hänsyn till att detta lagrum enligt brottsbeskrivningen i princip var tillämpligt endast omdels riket befann sig i krig, dels handlandet föranletts av förrädisk avsikt, dvs. uppsåt att skada riket i dess förhållande till den fientliga makt mot vilken krigstillstånd inträtt.Avutslaget tycks framgå att rådhusrätten ansåg att »vid tiden för hållandet av kongressen rådande utrikesförhållanden och de därav här i landet föranledda militära och administrativa åtgärder» medförde att situationen kunde likställas med krigstillstånd.Innebörden av de uttalanden som enligt rådhusrättens förmenande gjorts av Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund framstår inte somskarpare, mer öppet försvarsnihilistiska eller av annan anledning mer samhällsfarliga än andra antimilitaristiska anföranden vars laglighet prövades under krigsåren. De av rådhusrätten utmätta frihetsberövande påföljderna, straffarbete för Zeth Höglund tre år, för Ivan Oljelund ett år och sex månader och för Erik Hedén ett år, synes därför stränga, även i beaktande av att försök att förleda till landsförräderi kunde leda till straffarbete sex år. Att de tilltalade av rådhusrätten förklarades förlustiga medborgerligt förtroHuruvida 8 kap. 6 § 3 mom. SL förutsatte att krigstillstånd rådde kunde måhända i och för sig göras till föremål för diskussion. Men i beaktande av att lagtexten talar omatt hindra användandet av »krigsfolk emot fienden» torde i paragrafen angivna rekvisit ha förutsatt att en identifierbar fiende faktiskt existerade. En identifierbar fiende kunde inte gärna ha funnits ominte krigstillstånd inträtt eller konkret fara för krigsutbrott förelegat. Mot nyssnämnt resonemang kan anmärkas att en person somuppmanade någon att om krig utbröt begå landsförräderi, borde ha kunnat dömas för uppmaning till förräderi enligt 8 kap. 3, 6 och 8 §§ SL, trots att krigstillstånd ännu inte inträtt. Om så varit fallet, skulle emellertid en stor del av den försvarsnihilistiska agitationen ha ansetts utgöra uppmaning till förräderi enligt dessa lagrum, vilket uppenbarligen inte var fallet. Förräderibrottslighet i fredstid torde normalt ha avsett gärningar med anknytning till högförräderi enligt 8 kap. 1 § SL, såsomt.ex. uppmaning till uppror i avsikt att upphäva eller ändra Sveriges grundlag. Rådhusrättens uppfattning att Sverige i slutet av mars 1916 varit nära att dras in i världskriget delades visserligen av både de tilltalade och två av de fem hovrättsledamöterna, men kan i efterhand konstateras ha varit felaktig. Gihl, 1951, s. 175 och 276 ff. Anledningen till kongressens hållande var dock just att vänstersocialisterna befarade att riket i ett av de protyska aktivisterna framprovocerat grundlagsstridigt anfallskrig skulle sluta upp vid Tysklands sida. I sina memoarer skriver Zeth Höglund att aktivismen i början av år 1916 nådde en av sina vågtoppar och att »rykten om att regeringen förberedde en allmän svensk mobilisering - vars tyskvänliga karaktär och avsikt ingen kunde missta sig på och varifrån steget var lätt att provocera kriget - nådde allmänheten». Han framhåller vidare att det på kongressen antagna manifestet »riktade sig icke mot ett försvarskrig utan mot ett grundlagsstridigt anfallskrig». Höglund, 1954, s. 190 och 203. Av rådhusrättens utslag är omöjligt att utläsa om man ansåg antingen att förrädisk avsikt inte fordrades vid brott mot 8 kap. 6 § 3 mom. SL eller att sådan förelegat t.ex. till följd av antimilitarismens tyskfientlighet. Omdet är den sistnämnda tankegången som legat till grund för rådhusrättens ställningstagande, vilket jag i och för sig inte finner särskilt troligt, måste denna anse bygga på missuppfattningen att försvarsnihilismen var ententevänlig. Vänsterr.adikaler av Zeth Höglunds art torde dock snarast ha omfattat alla stormakter med samma misstro. Omsocialdemokratinuppfattades som ententevänlig torde detta främst ha berott på att bl.a. Hjalmar Branting i allmänhet tog avstånd från Tyskland och svmpatiserade med England, Frankrike och övriga västmakter. Gihl, 1951, s. 100 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=