129 RR'.ns utslag i dess helhet. HDundanröjde av Göta HovRutmätt straff och fastställde RR:ns utslag. En uppmaning att företa sabotage mot arbetsgivarna torde, omsabotagets beskaffenhet inte preciserats, ofta ha varit alltför diffus för att ha kunnat kvalificeras som en uppmaning till en viss förbrytelse. I denna skrift angavs dock att sabotage borde ske genom förstörelse av arbetsgivarna tillhöriga arbetsredskap, vilket rimligen måste antas ha inneburit skadegörelse. Rådhusrättens av Högsta domstolen fastställda straff, fängelse en månad, var ett jämförelsevis milt straff. NJA 1914 B 463. Hans Pålsson åtalades för att han i slutet av december 1913 under en järnvägsresa mellan Axvall och Skövde hållit ett antimilitaristiskt anförande riktat till medresande militärer och värnpliktiga. Ett tjugotal personer hade befunnit sig i hans närhet. Enligt vittnen hade Hans Pålsson bl.a. fällt yttranden av innebörd att krigföring inte skulle förekomma ombara alla inkallade värnpliktsvägrade på en gång och att »Norrmännen och ryssen är inte våra fiender, de är våra bröder, så om Ni bliva kommenderade mot dem i krig, så skjut inte på demutan skjut Eder kapten och Eder löjtnant». RR:n i Skövde fann det utrett att Hans Pålsson muntligen inför folksamling dels uppmanat till våld å person, å vilket brott strängare straff än fängelse kunde följa, dels uppmanat och jämväl genom prisande av värnpliktsvägran sökt att förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet. Han dömdes därför enligt 10 kap. 14 § SL till straffarbete fem månader. Göta HovRfann inte skäl att göra ändring i RR:ns utslag. HDfann att Hans Pålsson av formella skäl hade förlorat sin talan mot HovRms utslag.-^- De yttranden för vilka Hans Pålsson fälldes till ansvar tycks otvetydigt ha innefattat uppmaning till militär ordervägran i formav myteri, för vilket brott det kunde utmätas straffarbete. Av rådhusrätten bestämd påföljd, straffarbete fem månader, måste betraktas som tämligen sträng. Straffet ändrades inte av Göta hovrätt och kom av processuella skäl aldrig under Högsta domstolens prövning i sak. Att försvarsnihilister bedrev agitation genomatt medfölja och språka med värnpliktiga torde inte ha varit helt ovanligt.Uttalanden som fällts i situationer av detta slag kan emellertid antas ha blivit föremål för åtal endast omnågon av de lyssnande blivit så indignerad att vederbörande gjorde de rättsvårdande myndigheterna uppmärksamma på händelsen. penningar pliktas». Enligt Robert Malmgren brukade man, omböterna p.g.a. medellöshet förvandlades, beräkna förvandlingsstraffet efter endast det enkla bötesbeloppet. Malmgren, 1921, s. 197. Hans Pålssons förefaller, trots föreläggande därom, inte inomföreskriven tid ha kommunicerat sina besvär med åklagaren. Svndikalisten John Andersson uppger i verket »Rebell i klassamhälle och välfärdsstat» att »(s)omett led i den antimilitaristiska agitationen var det vanligt, att grupper av ungsocialister medföljde de värnpliktiga till tågen vid avfärden till militärförläggningarna. Många gånger komungsocialistcrna och de värnpliktiga i gemensamt demonstrationståg till stationerna, och de möttes även vid återkomsten. Det blev i dessa sammanhang sång och antimilitaristiska paroller och leverop. Och dessutommycket bråk med den uppvaktande polisen». Andersson, 1961, s. 24. 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=