126 högst sex månader. Att störa den religiösa friden ansågs således betydligt allvarligare än att väcka profan förargelse.^^ De tilltalades agerande att under pågående psalmsång sjunga den enligt rättsväsendets uppfattning av samhällshat och råhet präglade Internationalen åstadkom troligen förargelse hos samtliga närvarande, som inte var socialistiskt sinnade. Även åtgärden att vid graven veckla ut en fana med inskriptionen »Samhället mördade honom, vi kräver hämnd» väckte säkerligen irritation och förargelse hos en del av de närvarande. För straffbarhet var det tillräckligt att förargelse kommits åstad. Att de tilltalades beteende befanns lagstridigt är därför inte särskilt förvånande. Carl Johan Björklunds entusiastiska yttranden om att Rickard Almskoug vägrat att iklä sig uniform samt sparkat undan militärmössan ansågs vara sådant prisande av brottslig handling som utgjorde ett enligt 10 kap. 14 § 2 mom. SL straffbart försök att förleda till brott. Med hänsyn till den situation i vilken uttalandena framfördes synes det, trots att fråga i och för sig var omett uppenbart prisande av ordervägran, inte självklart att Carl Johan Björklund hade uppsåt att söka förleda till brott. Istället förefaller det högst sannolikt att han endast avsåg att hylla den avlidnes minne genomatt prisa dennes trofasthet mot den försvarsnihilistiska ideologin. Av åhörarna kunde anförandet dock troligen uppfattas somi prisande ordalag utformade indirektauppmaningar till värnpliktsvägran. Jag har inte kunnat utröna vilken sorts uppsåt somdomstolarna ansåg föreligga. Carl Johan Björklund var den mest aktive under hela händelseförloppet och synes av rättsväsendet, troligen helt korrekt, ha uppfattats somnågon formav anförare. Straffet för de brott somhan befanns skyldig till, försök att förleda till brottslig gärning och två fall av förargelseväckande beteende vid gudstjänst, bestämdes till fängelse sammanlagt fyra månader. Detta var ett normalstraff.^s Enligt Karl Fernström nedlade ungsocialisterna på den andra årsdagen av Rickard Almskougs död en krans på hans grav. Inskriptionen på gravkransens band löd »Du ville icke lära dig mörda, därför dödades du», vilket föranledde myndigheterna att ingripa. Eftersom texten var präntad för hand, och fråga således inte var om tryckt skrift, kunde det provokativa yttrandet emellertid inte föranleda straffansvar.-^^ Bergendal, 1925, s. 112 f. Stadgandet i 11 kap. 2 § SL hade följande lydelse. »Störer man gudstjenst genom svordom eller oljud; eller kommer dervid eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugofem riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. För svordom, oljud eller annan förargelse vid sammankomst för gemensam andaktsutövning, som ej är att till gudstjenst hänföra, vare straffet böter.» Carl Johan Björklund tycks emellertid ha uppfattat påföljden som sträng och begav sig utomlands för att slippa avtjäna straffet. Först år 1917, sedan han under Första världskriget tvingats återvända till Sverige, verkställdes av Högsta domstolens utmätt straff. Björklund, 1969 s. 92 ff. och 197 ff. Fernström, 1950, s. 290. Något tryckfrihetsärende rörande en gravkransinskription med lydelsen »Du ville icke lära dig mörda, därför dödades du» finns inte noterat hos Justitiekanslersäm-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=