124 samt vägrat skingra sig. Att Karl Richard Andersson genom att hålla sig i en grindstolpe försökt hindra polisens åtgärd att gripa honom, vilket gripande var en offentligförrättning, synes uppenbart. Oskar Wallenstein befanns skyldig till uppmaning till brott och anförande av upplopp. Förstnämnda gärningar hade begåtts genomuppmaningar till dels misshandel av strejkbrytare och stöld av, såsomyttrandet måste förstås, i första hand matvaror, dels fritagande av Karl Richard Andersson sedan polisen gripit denne. De brott som Oskar Wallenstein manade till angavs i diffusa ordalag eller följde av situationen. Yttrandena kvalificerades dock inte under 10 kap. 14 § 2 eller 3 mom. SL. Överinstansernas halverande av straffen för anförande av upplopp samt nedsättande av Oskar Wallensteins påföljd för uppmaningtill brott till straffarbete åtta månader visar att häradsrättens straffmätning var överdrivet sträng.-^ Oskar Wallensteins slutliga straff för uppvigling, straffarbete i åtta månader, var, tillsammans med den påföljd somHjalmar Nilsson ådömdes i NJA 1909 B 448, det strängaste straff somHögsta domstolen utmätte enligt strafflatituden i 10 kap. 14 § SL under den tid somär aktuell i denna studie. Vid en jämförelse mellan dessa båda mål bör dock noteras att Hjalmar Nilsson dömdes till straffarbete åtta månader för innehållet i en enda artikel, under det att Oskar Wallenstein dömdes för flera olika yttranden. NJA1910B 157. Johan Andersson, Ernst Gustaf Karlsson, Arväd Karlsson, Gustaf Erlandsson och Theodor Andersson åtalades för förargelseväckande beteende vid gudstjänst.'^'^ Carl Johan Björklund åtalades för enahanda brott samt för att ha sökt förleda till brott. Följande händelseförlopp låg till grund för åtalet. De tilltalade hade den 6 juni 1909 bevistat begravningen av skomakeriarbetaren Rickard Almskoug, somavlidit i tuberkulos och/eller brusten blindtarm under det att han avtjänat ett frihetsstraff för värnpliktsvägran. Så snart liket sänkts ned hade Carl Johan Björklund sprungit upp på graven och hållit ett anförande, vari han uttryckt sitt gillande beträffande att Rickard Almskoug under sin inkallelse vägrat att iklä sig uniform samt sparkat undan militärmössan. Om nyssnämnda beteende hade Carl Johan Björklund yttrat att »däri gjorde han så innerligt rätt». Senare hade samtliga tilltalade på tecken och uppmaningfrån Carl Johan Björklund under pågående psalmsång uppstämt en, enligt rådhusrätten, »av samhällshat och råhet präglad sång, benämnd Internationalen». Vidare hade Johan Andersson med hjälp av Carl Johan Björklund vid graven vecklat ut en fana på vilken det stod »Samhället mördade honom, vi kräver hämnd». RR:n i Kalmar dömde jämlikt 11 kap. 2§ och 10 kap. 14 § 2 mom. SL, Carl Johan Björklund för försök att genomprisande av brottslig handling förleda till brott till fängelse två månader och för förargelseväckande beteende vid gudstjänst till fängelse två månader, sammanlagt fyra månaders fängelse, Johan Den påföljd som häradsrätten utmätte mot Oskar Wallenstein för uppmaning till brott, straffarbete tvä är, synes utomordentligt sträng. Måhända kan det inte uteslutas att häradsrätten ansåg att Oskar Wallenstein, bl.a. i egenskap av ordförande i gruvarbetarnas fackförening, hade ett principiellt, särskilt straffvärt, ansvar för oroligheterna. ’■* I första instans fördes åtal mot ytterligare tvä personer, sområdhusrätten emellertid frikände.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=