122 förbjudet för ämbets- och tjänstemän att till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet underlåta sin ämbetsplikt.’^ I ämbetsplikten torde ha ingått att arbeta i enlighet med vad somföreskrevs i anställningsavtalet. Bestämmelsen medförde att en uppmaning att strejka som var riktad till personer, vilka var att förstå somtjänste- eller ämbetsmän, var en uppmaning att begå en kriminaliserad gärning. Någon tvekan kan därför knappast ha förelegat omatt en strejkuppmaning riktad till statliga järnvägsanställda stod i strid med 10 kap. 14 § SL.20 Atalet för uppmaning till sådan underlåtenhet eller försummelse i ämbetet till förekommande av olyckshändelse, sombestraffades enligt 25 kap. 15 §, lämnades däremot utan bifall. I det nedan refererade avgörandet NJA 1911 B 815 föranledde ett vid samma tid framfört, med här aktuellt yttrande i stort sett identiskt, uttalande inför 5.000 personer ett bötesstraff om400 kr i samtliga instanser. De »synnerligen försvårande omständigheter» som föranledde att påföljden bestämdes till straffarbete två månader synes därför ha varit snarare åhörarnas stora antal än att det ansågs särskilt olämpligt att uppmana till brytande mot tjänsteplikt i samband med en landsomfattande strejk. NJA1910 B96. Oskar Wallenstein, som var ungsocialist och ordförande i gruvarbetarnas fackförening i Norberg, åtalades för att den 1 augusti 1909 inför mellan 500 och 600 personer ha gjort uttalanden med innebörd att »(d)en arbetare som tar anställning såsom vakt eller polis under strejken, bör betecknas såsom förrädare och behandlas såsomen kommendant, somi krigstid överlämnar fästningen åt sina fiender», varefter han tillagt att åhörarna nog förstod vad han menade. Vidare hade han, enligt vad åklagarens vittnenuppgav, fällt yttranden med innebörd att om det uppstod nöd bland arbetarna så behövde de »blott ta vad det finnes, ty det är i alla fall ni somhar slitit ihop kapitalisternas pengar». DessI 25 kap. 16 § stadgade ansvar för ämbetsförseelser enligt följande. »Begär ämbetsman uppsåtligen, pä annat sätt, än förut sagt är, förbrytelse i sitt ämbete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter ämbetsman uppsåtligen, i avsikt som sagt är, sin ämbetsplikt; varde avsatt och, om brottet det förtjänar, tillikaförklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas: var det avförhastande, somämbetsmannen sigförgick, och kom därav ingen eller ringa skada; dä mä till böter eller mistningav ämbetet pä viss tid dömas.» Mot detta åtal kan invändas att det borde ha fastslagits att järnvägsmän, för vilka det var vid straffansvar förbjudet att strejka, varit närvarande när Hjalmar Gustafsson föredrog resolutionen. I den mån ingen av demsomresolutionenvar riktad till åhört uttalandena, synes Hjalmar Gustafssons förfarande snarast ha inneburit att han inför åhörarna tillkännagivit en avsikt att i framtiden göra sig skyldig till brott mot 10 kap. 14 § SL. I lagtexten definierades emellertid det straffbara bandlandet såsom att inför menighet eller folksamling uppmana till brott, var\'id inget krav uppställts på att uppmaningen riktats direkt till någon närvarande. Att domstolarna fällde Hjalmar Gustafsson till ansvar, trots att de personer till vilka uppmaningen varit riktad måhända inte hört yttrandet, är därför inte förvånande. I de flesta mål, vari uppvigling till värnpliktsvägran bifallits, ställdes inte uttryckliga krav på att värnpliktiga bevisligen skulle ha tagit omedelbar del av yttrandet. Att värnpliktiga normalt varit närvarande vid antimilitaristiska anföranden torde dock i allmänhet ha kunnat presumerats, eftersomså var fallet så snart någon man i vapenför ålder befunnit sig bland publiken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=