121 NJA 1910 B3. Carl Cederholm åtalades för att han i mars 1909 under ett föredrag i Folkets hus i Lysekil, samma dag som inskrivning av värnpliktiga ägde rum i staden, hade framhållit det önskvärda i att så många som möjligt värnpliktsvägrade. Vidare hade han uttalat att det var »nödvändigt att med alla till buds stående medel arbeta på att militären göres opålitlig. Det är därpå hela vårt arbete bör koncentreras». RR:n i Lysekil dömde Carl Cederholmenligt 10 kap. 14 § 3 mom. SL för försök att förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet till böter 200 kr. Göta HovR fann att Carl Cederholmsökt förleda till vägran att fullgöra värnplikt, å vilket brott strängare straff än fängelse kunde följa, och dömde honom enligt 10 kap. 14 § 2 mom. SL till fängelse sex månader. HD fann inte skäl att göra ändring i HovRms utslag. Att Carl Cederholmbefanns ha yttrat sig på ett sätt som inneburit försök att förleda till värnpliktsvägran är inte märkligt, även omtolkningen begränsas till den direkta ordalydelse somtycks ha kommit till användning.'^ Göta hovrätt och Högsta domstolen, somdömde med tillämpning av paragrafens andra moment, skärpte det av rådhusrätten utmätta straffet. Hovrätten betonade därvid att det handlade om ett försök att förmå värnpliktiga att vägra fullgöra vad somenligt lag ålåg dem, varför straffmaximum för den åtalade gärningen var straffarbete fyra år. NJA 1910 B 64. Hjalmar Gustafsson åtalades för att ha uppmanat till brott mot 25 kap. 15 och 16§§ SL. Han hade vid ett storstrejksmöte den 6 augusti 1909 i Stockholm inför åtminstone 15.000 personer uppläst och föredragit en resolution, i vilken landets järnvägsmän uppmanats att delta i storstrejken. Sedan resolutionen antagits av mötet hade han förklarat att denna genomstorstrejkskommitten skulle tillställas järnvägsmännens organisation. RR:n i Stockholm dömde Hjalmar Gustafsson enligt 10 kap. 14 § 1 mom. SL för att ha uppmanat till brott mot 25 kap. 16 § SL och bestämde, eftersom gärningen begåtts under »synnerligen försvårande omständigheter», påföljden till straffarbete två månader. Åtalet för uppmaning till brott enligt 25 kap. 15 § SL lämnades utan bifall. Varken Svea HovReller HD(justitieråden K. G. Carlson, Lindbäck, Billing, Gullstrand och Améen) fann skäl att göra ändring i utslaget. Justitierådet Borgströmvar skiljaktigt såtillvida att han ville bestämma straffet till fängelse två månader. Hjalmar Gustafsson fälldes till ansvar för att inför 15.000 personer ha uppmanat vid järnvägarna anställd personal att delta i storstrejken. Landets »järnvägsmän» var, omde var offentliganställda, tjänstemän i den bemärkelse somåsyftades i strafflagens tjugofemte kapitel.'^ I 25 kap. 16 § stadgades bl.a. att det var Rådhusrätten har, trots att anförandet hållits samma dag sominskrivningav värnpliktiga ägde rum, utmätt ett tämligen milt straff. Böter 200 kr motsvarade vid omvandling till frihetsstraff fängelse 23 dagar. EftersomHögsta domstolen för denna typ av uttalanden i flera fall dömt till frihetsberövande påföljd förefaller det inte osannolikt att rådhusrättens straffmätning delvis berodde på okunnighet omden praxis sområdde på detta område. Någon fast påföljdspraxis kan dock knappast någonsin sägas ha utvecklats i fråga omstrafflatituden i 10 kap. 14 § SL. Av 25 kap. 22 § SL följde att bl.a. till ämbets- och förvaltningsmyndigheter knutna tjänstemän samt funktionärer vid kommunikationsanstalter, såsom järnväg- och post, i vissa fall omfattades av strafflagens regler omämbetsfel. Se Bergendal, 1925, s. 293 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=