118 Sundströmden förutvarande statsministern Karl Staaff ett telegrammed lydelsen: »Då årets lagstiftningsarbete i dag burit sin första stora frukt skyndar jag att lyckönska er och ert parti.» Karl Staaff tog därefter kontakt med Olof Sundström, biträdde denne vid hovrättsprocessen, och erbjöd sig att föra målet vidare till Högsta domstolen.Utgången av detta mål, som ju berördes av Staafflagarna endast vad avsåg skärpningen av straffskalan i 10 kap. 14 § SL, fick, såsom nämnts i avsnitt 5.3.3 ovan, Karl Staaff att senare tala om »svår missuppfattning vid lagtillämpningen» och om underinstanser som »visat sig icke äga den rätta uppfattningen i tillämpningen».*' NJA 1908 B 670. Hjalmar Nilsson åtalades för att i mars 1908 ha hållit ett föredrag benämnt »Försvarsnihilismens segertåg» i Folkets hus i Västerås, i vilket föredrag han fällt yttranden med innebörd att »det är mod att vägra fullgöra värnplikt» och »heder åt demsomvägrar fullgöra värnplikt». Någon fullständig stenografisk nedteckning av anförandet synes inte ha gjorts, men de poliser som vittnade i målet var eniga om att Hjalmar Nilsson vid ett flertal tillfällen gjort uttalanden av nyssnämnd art. RR:n i Västerås dömde Hjalmar Nilsson enligt 10 kap. 14 § 3 mom. SL för att ha sökt förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet till fängelse två månader. Svea HovRfann inte skäl att göra ändring i RR:ns utslag. HD(justitieråden Thollander, Billing, Marks von Wiirtemberg, Petrén och Berglöf) fastslog att Hjalmar Nilsson fällt yttranden sominnebar prisande av vägran att fullgöra värnplikt samt att det av omständigheterna framgick att han genom dessa yttranden avsett att förleda till sådan vägran. Han dömdes därför enligt 10 kap. 14 § 2 mom. SL till det straff som underinstanserna bestämt, fängelse två månader. Justitieråden Sundberg och K G Carlson önskade ogilla åtalet enär föredraget enligt deras mening inte kunde anses ha varit av sådant innehåll att Hjalmar Nilsson därigenomsökt att förleda värnpliktiga att uraktlåta eller vägra fullgöra värnplikt. Uttalanden som»heder åt demsomvägrar fullgöra värnplikt» och »det är mod att vägra fullgöra värnplikt» innebar ett otvetydigt prisande av brottslig gärning som, såsom Högsta domstolen framhävt i sina dornskäl, i detta sammanhang förefaller ha utgjort ett försök att förleda till värnpliktsvägran. Att Högsta domstolen utmätte straffansvar enligt andra momentet i 10 kap. 14 § SL, under det att både rådhusrätten och Svea hovrätt ansåg tredje momentet tillämpligt, kan antas ha berott på att högsta instans fann anledning att markera att fråga varit omatt söka förleda till ett konkret brott. Särskilt med hänsyn till övriga avgöranden på området är det anmärkningsvärt att två justitieråd inte ansåg det vara klarlagt att Hjalmar Nilsson åsyftat att förleda värnpliktiga att underlåta eller vägra fullgöravärnplikt. Rådhusrättens av överinstansernagodtagna straffmätning, fängelse två månader, torde ha varit ett relativt milt straff för en gärning av denna art. Kihlberg, 1963, s. 55. •> AK 1909; 10 s. 32.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=