115 10 kap. 14 § SL. Av dessa frikändes 14, dvs. ungefär 21 procent av de åtalade. Av de 51 personer somi första instans fälldes till ansvar dömdes 8 personer till straffarbete, 15 till fängelse och resterande 28 till böter. Bötesstraff utmättes betydligt oftare av första instans än av Högsta domstolen. En tämligen sannolikt förklaring till detta förhållande är att mål som rörde lindriga brott, för vilka böter utmätts i första instans, endast sällan överklagades till Högsta domstolen. Av de 65 åtal som under åren 1913-1921 väcktes i första instans för brott enligt 10 kap. 14 § SL förekommer 10, dvs. cirka 15 procent, i mål som överklagades till Högsta domstolen. Hos Justitiekanslersämbetet noterades 39 tryckfrihetsåtal enligt 3 § 7 TFF under åren 1913-1921. Av dessa 39 åtal lämnades 15, dvs. nästan två femtedelar, utan bifall i första instans. Ytterligare två åtal ogillades av överinstanserna eftersom tryckfrihetsförordningen inte ansågs vara tillämplig. Om dessa två mål inkluderas bland de ogillade åtalen ökar frekvensen frikända till 17 av 39, dvs. nästan 44 procent. Av de 39 utslagen enligt 3 § 7 mom. TFF i första instans överklagades 7 till Högsta domstolen.^ Under åren 1906—1921 torde 28 mål omåtal enligt 10 kap. 14 § SL eller 3 § 7 mom. TFF ha överklagats till Högsta domstolen. Av dessa 28 mål har jag underlåtit att referera ett, eftersom detta saknar omedelbart samband med politisk yttrandefrihet. Även detta utslag kan dock i och för sig anses knyta an till politisk yttrandefrihet såtillvida att aktuell uppvigling skett i samband med social oro.7 Fyra av de avgöranden som refereras har inte prövats av Högsta domstolen i sak. Att jag låtit dessa mål omfattas av studien beror på att jag har önskat belysa rättsväsendets hantering av den försvarsnihilistiskapropagandan på grundval av ett så fylligt material sommöjligt. Någonfast påföljdspraxis inte tycks ha utvecklats i fråga omuppvigling. Det ungefärliga medianstraffet kan, om man bortser från vilket moment i 10 kap. 14 § SL som tillämpades, emellertid anses ha varit fängelse 3—5 månader.^ På ^ Närmare omde statistiska uppgifterna, se appendix A, avsnitt 2 och 7. Under åren 1921-1926 överklagades endast två mål som rörde uppvigling till Högsta domstolen, nämligen NJA 1925 B 421 och NJA 1925 B 711. Bland de hos Justitiekanslersämbetet noterade 39 tryckfrihetsärendena somrörde åtal enligt 3 § 7 mom. TFFutgör i NJA 1917 B 28 förekommande åtal för dels manifestet »Fred till varje pris» i Stormklockan nr 14 år 1917, dels artikeln »Ärans fält — dagen efter» i Stormklockan nr 18 två skilda tryckfrihetsåtal. Av de 7 åtal enligt 3 § 7 mom. TFF somöverklagades till Högsta domstolenvar komatt prövas av denna instans i sak. ^ I det uteslutna rättsfallet, NJA 1909 B 704, dömdes Maria Lovisa Johansson av samtliga instanser till böter 150 kr för att den 24 augusti 1907 i samband med en hamnarbetarstrejk i Norrköping ha uppmanat en folksamling om cirka 30 personer att inte rätta sig efter polisens skingringsbefallningar. * Slutlig straffmätning beträffande de 25 personer somfälldes till ansvar i de 23 mål somprövades av Högsta domstolen i sak och som refereras i detta avsnitt fördelar sig enligt följande: Fem personer dömdes till bötesstraff. Fyra personer dömdes till fängelse 1-3 månader. Sex personer dömdes till fängelse 4—6 månader. Tre personer dömdes till fängelse 7 månader eller mer. Två perdet bara NJA 1915 B 624, NJA 1915 B 704 och NJA 1915 B 869 som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=