109 med de dömandes kända politiska åskådning». En av hans partikamrater framhöll kontrasten mellan de hårda straff som ådömts t.ex. Olof Sundström och Birger Svahn, och det faktumatt »(v)i ha talat ominvaliditets- och ålderdomspensionering i 25 års tid», utan att några reformer av betydelse genomförts. Justitieminister Albert Petersson tillbakavisade i sitt anförande socialdemokraternas uppfattning att politiska brott borde särbehandlas i förhållande till annan kriminalitet. I fråga om ändringen av 3 § 7 mom. TFF framhöll han att det var önskvärt att kongruens förelåg mellan strafflagens och tryckfrihetsförordningens yttrandefrihetsbestämmelser. Andra kammaren antog förslagen omändringar i tryckfrihetsförordningen med 162 ja mot 59 nej. 5.3.4. Lagstiftningen GenomStaafflagarna kom tillämpningsområdet för dels 10 kap. 14 § SL, dels 3 § 7 mom. TFF att uttryckligen omfatta att söka »annorledes, såsom genom prisande av brottslig handling» förleda till brott. Att prisa ett brottsligt handlingssätt var straffbart endast om prisandet ingått i ett försök att förleda till brott.Eftersomprisande av brott även tidigare hade kunnat anses utgöra antingen uppmaning till brott eller försök att förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet synes tillägget, såsom Karl Staaff i propositionen också gjorde gällande, inte ha medfört någon utvidgning av det straffbara området. Efter 1906 års ändring kriminaliserade 10 kap. 14 § SL följande tre sorters yttranden. För det första uppmaningar till brott. För det andra yttranden, genom vilka någon på andra sätt, t.ex. genom prisande av brottslig gärning, sökt förleda till brott. Den tredje sortens yttranden som förbjöds var sådana som eljest kunde anses utgöra försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet."*^ Inomrättstillämpningen torde det i allmänhet ha ansetts att paragrafens första momentet främst omfattade direkta uppmaningar till brott, andra momentet främst indirekta uppmaningar till brott och tredje momentet andra typer av lösligt formulerade indirekta uppmaningar att inte efterkomma offentligrättsliga bestämmelser. Högsta domstolen utvecklade ingen fast praxis i fråga omhuruvida yttranden vari värnpliktsvägran på ett straffbart sätt omtalats som någonting sympatiskt skulle bedömas enligt andra eller tredje momentet. Spörsmålet förefaller i stället ha avgjorts från fall till fall på grundval av de särskilda omständigheterna i varje mål."*^ Bernhard Eriksson i Grängesberg, AK 1909:10 s. 44 ff. Se NJA 1908 B 670 i avsnitt 5.3.5 nedan samt AK 1909:10 s. 32. Det andra momentet torde, eftersomstadgandet rörde att någon »annorledes» än enligt första momentet sökt förleda till brott, ha varit subsidiärt mot det första momentet. Det tredje momentet synes ha varit subsidiärt i förhållande till de två första momenten, eftersom stadgandet rörde att någon »eljest» på sått somi 1 eller 2 mom. förmäldes, sökt förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. I NJA 1910 B 3 har hovrätten i sitt av Högsta domstolen godtagna utslag ändrat rådhusrät-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=