107 än röstsiffrorna gav vid handen. Socialdemokraternas kritik mot Staafflagarna finner han däremot ur principiell synpunkt mera svårförståelig och han anser att det ligger nära till hands att anta »att partitaktiska skäl mera än ideella bestämt socialdemokraternas ståndpunkt i denna fråga».Mot Ivar Ömans misstankar att socialdemokraternas motstånd mot den aktuella lagstiftningen föranletts av partitaktiska skäl kan anföras att ideologiska paradoxer inte torde vara någon helt ovanlig företeelse. Underkännandet av äganderätten som »naturlig rättighet» hindrade t.ex. inte socialisterna från att i rösträttsfrågan hävda de obesuttnas »rättmätiga» krav på allmän och lika rösträtt. Politiskt agerande sominte förefaller principiellt konsekvent kan i allmänhet antas härröra från ideologisk inkonsekvens lika väl somfrån taktiktänkande. 5.J.J. Tryckfrihetslagstiftningen av år 1909 Under Lindmans högerministär antogs år 1908 vissa kompletteringar till 1906 års vilande tryckfrihetslagstiftning.*** Bl.a. ändrades 4§ 9 mom. TFF så att medvetet brytande av kvarstad skulle straffas med böter eller fängelse fr.o.m. en månad t.o.m. ett år.'*^ Vidare blev det enligt ett nytt stadgande i 4 § 13 mom. TFF möjligt för högste befälhavare att vid mobiliseringstillstånd fatta beslut omindragning av skrifter enligt 4 § 12 mom. TFF. Spridande av indragen skrift vid trupp eller militärt fartyg skulle enligt ett likaledes nytt stadgande i 4§ 14 mom. TFF straffas enligt strafflagen för krigsmakten, eller, omden skyldige Dessa synpunkter uttrycker Ivar Oman på bl.a. följande sätt. »Socialdemokraternas hätska angrepp mot Staaff för anarkistlagarnas skull, vidhållna även långt efter 1906, äro ur principiell synpunkt mera svårförståeliga. De avsvuro uttryckligen den frändskap med anarkister och ungsocialister, som Billing och Staaff tillskrivit dem. Lagarna kunde då icke sägas vara fientliga mot socialismen. Men de voro heller icke riktade mot socialismens principer. Socialdemokratin, med sitt starka betonande av staten, är ju den individualistiska liberalismens rena motsats. Och vad speciellt tanke- och yttrandefriheten beträffar, så undertryckes denna i viss mån av arbetarnas egna fackföreningar, som förbjuda strejkbryteriet och strängt hålla på disciplinen. Detta undertryckande är naturligt ur klassegoismens synpunkt och har måhända varit nödvändigt i arbetarnas kamp för höjandet av levnadsstandarden. Men det limiterar icke desto mindre friheten på ett kännbart sätt - och limiterar den mera än Staafflagarna. Nära till hands ligger därför det antagandet att partitaktiska skäl mera än ideella bestämt socialdemokraternas ståndpunkt i denna fråga». Oman, 1923, s. 148 f. Prop. 1908:132, KU 1908:14, FK 1908:50 s. 4 ff., AK 1908:44 s. 5 f. och 59 s. 1 ff. I 4 § 9 mom. TFF hade tidigare stadgats att den sommedvetet bröt kvarstad skulle straffas på samma sätt som författaren, eller, om skriften inte spritts bland allmänheten, enligt allmän lag. Straffets anknytning till att skriften konstituerat brott medförde att den som brutit kvarstad genomatt befatta sig med en skrift somsedermera förklarades inte vara brottslig, inte kunde straffas. Att 4 § 9 mom. TFF komatt innefatta en egen strafflatitud istället för att hänvisa till författaransvaret kunde dock vara en fördel för kvarstadsbrytaren, eftersom det nu blev möjligt att döma den somspritt en kvarstadsbelagd skrift till böter, trots att författaren ådömts ett frihetsberövande straff. Se t.ex. NJA 1909 s. 411.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=