105 rösträttsfrågans fall. Det faktum att spörsmålet om allmän rösträtt var olöst kunde enligt honom därför inte utgöra ett argument mot antagandet av denna lagstiftning. Bland de socialdemokrater och liberaler som uttalade sig mot förslaget var det många som framhöll att förslaget innehöll vaga och tänjbara uttryck, att missnöje aldrig kunde dämpas genom repression och att det måste anses särskilt olyckligt att anta en skärpning av straffen för politiska brott strax efter misslyckandet med att lösa rösträttsfrågan. Socialdemokraten Adolf Christiernson hävdade, med udden riktad mot Karl Staaff, att den fosterlandsfientliga agitationen var ett resultat av att värnplikten utökats påtagligt samtidigt som de värnpliktiga saknade medborgarrätt. Avsaknaden av medborgarrätt bestod enligt hans mening i bl.a. att varken någon revision av krigslagen eller ett inrättande av en militieombudsman hade ägt rum. Hjalmar Branting bestred att det skulle vara i sig liktydigt med landsförräderi att såsomde anarkistiska agitatorerna angripa av militarismen fordrad blind lydnad och göra gällande att internationellt broderskap kunde ersätta fosterlandet. Hans huvudinvändning mot lagförslaget var att det inte var utrett om den gällande lagen verkligen var otillräcklig. Socialdemokraten Nils Persson i Malmö uppgav att det knappast kunde antas att »unghinkar» och andra anarkister somdömdes till många års straffarbete därigenom anpassades till den samhälleliga ordningen, varför straffskärpningen överensstämde illa med de nya tankegångarna inom straffrätten, enligt vilka reaktionssystemet helst skulle förbättra och samhällsanpassa den brottslige. Vidare kallade han förslaget »kautschukparagraf» och framhöll att både Engelbrekt, Gustaf Wasa och 1809 års män ur juridisk synpunkt varit upprorsmän. Att fastställa politiska gärningars samhällsfarlighet var enligt hans mening därför uppenbarligen behäftat med svårigheter. Beträffande det sistnämnda påståendet replikerade högermannen Hugo Hammarskjöld att han fann jämförelsen orimlig, eftersom Engelbrekt räddat fäderneslandet från en stor fara och de män som år 1809 avsatt Gustaf IV Adolf räddat riket från en vansinnig kung som var ur stånd att regera. Hugo Hammarskjöld betonade att det inte förelåg några meningsskiljaktigheter omatt allmän rösträtt skulle införas, utan att svårigheter uppstått avseende valsättet, inte valrätten. Även om ungsocialismen var fosterlandsförrädisk, hade den reformistiska socialismen enligt honom uträttat mycket gott och ägde berättigande så länge som det fanns sociala missförhållanden. Vid debatten om ändringarna i tryckfrihetsförordningen återkom i huvudsak de argument som anförts rörande bl.a. utvidgningen av 10 kap. 14 § SL. När Hjalmar Branting ifrågasatte behovet av denna lagstiftning framhöll han oemotsagd att bl.a. Leo Tolstojs skrifter, vilka präglades av en religiös åskådning som inte sällan innefattade prisande av vapenvägran, nu kriminaliserades såsom politiskt farliga. Under debatten om propositionen med förslag till lag
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=