104 av de främsta anledningarna till att en i det närmaste kontinuerlig förtroendekris kom att prägla förhållandet mellan regeringschef och kungamakt under såväl Staaffs första somandra ministär.Den 19 maj, samma dag somStaafflagarna förelädes riksdagen, hemställde Karl Staaff hos Oscar II om att denne skulle låta upplösa Andra kammaren, varefter folket genomnyval skulle kunna tillkännage sin mening i rösträttsfrågan. Först efter en vecka, vilken kungen och kronprins Gustav ägnade åt att sätta samman en konser\'ativ ministär under amiral Arvid Lindman, meddelade kungen Karl Staaff att han varken fann det logiskt eller parlamentariskt riktigt att upplösa en kammare sombifallit en proposition. Detta svar medförde somväntat att Staaffs regering avgick, varvid den ersattes av den Lindmanska ministären. Händelseutvecklingen har tolkats som en av kungamakten och de konservativa framkallad kris för parlamentarismen.^^ Senare delar av ovannämnda skeenden ägde man dock ingen kännedomom när riksdagen ett par dagar efter rösträttsfrågans fall behandlade Staafflagarna. I Första kammaren bifölls samtliga Staafflagar utan debatt.I Andra kammaren fördes omfattande diskussioner innan lagförslagen bifölls. Den av lagutskottet redigerade proposition som rörde strafflagens åttonde och tionde kapitel samt 77 § SLK antogs med 164 ja mot 51 nej. Lagen om förbud för krigsmanskap att bevista vissa sammankomster antogs med 133 ja mot 47 nej. Ändringarna i tryckfrihetsförordningen antogs med 129 ja mot 38 nej.^^ Eftersomsocialdemokraterna endast förfogade över 13 röster var det uppenbarligen ett inte ringa antal liberaler, sannolikt omkring en tredjedel av partiets anhängare, som i den första voteringen gick mot sin egen regerings förslag. Somskäl för skärpningen av 10 kap. 14 § SL framhölls under andrakammardebatten bl.a. att dessa lagstiftningsåtgärder var oundgängligen nödvändiga för att stävja den fosterlandsfientliga anarkismen. Att som t.ex. socialdemokraterna gjorde sammanföra rösträttsfrågan och utökningarna i värnplikten med den antimilltaristiska agitationen fann repressionsförespråkarna i allmänhet omotiverat. Vidare påpekades från konserv^ativt håll att den som missbrukade sin frihet normalt gjort sig förtjänt av att mista den och att höjningen av maximistraffet i 10 kap. 14 § SL utjämnades av straffdifferentieringen i 10 kap. 13 § SL. Karl Staaff anförde att det ur socialismen hade utvecklats ett »missfoster» i formav anarkistisk ungsocialism, som måste stävjas av lagstiftaren. Dessutom gjorde han gällande att ungsocialisterna till följd av sin fientlighet mot principen omrepresentativ demokrati säkerligen förhöll sig fullständigt likgiltiga till -'5 Jfr Bruscwitz, 1964, s. 21, 45 ff. och 77 f. samt Nyman, 1957, s. 170 f. och 265. Se t.ex. Brusewitz, 1964, s. 20 f. ^7 FK 1906:50 s. 7 f. AK 1906:61 s. 3—86, riksdagsbeslut av den 19 maj 1906. Staafflagarnas inte tryckfrihetsrättsliga bestämmelser trädde ikraft genomSFS 1906:42, vilken författning utkomfrån trycket den 21 juni 1906 och trädde ikraft genast efter utfärdandet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=