103 liberala samlingspartiet, ansåg att orden »såsomprisande av brottslig gärning» borde utgå ur 10 kap. 14 § SL, eftersomdet annars kunde förekomma att man fälldes till ansvar trots att något syfte att förleda till brott inte hade förelegat. Socialdemokraterna Carl Lindhagen och Carl Jansson reserverade sig mot förslagets samtliga ändringar utomi fråga om 10 kap. 13 § SL under åberopande av bl.a. följande. Olösliga konflikter uppstod alltför ofta till följd av de härskande klassernas omedgörliga benägenhet att likställa sina egna intressen med samhällets. Lagförslagen innebar vad avsåg 10 kap. 14 § SL en väsentlig straffskärpning, som var olycklig eftersom införandet av hårda straff inte i sig var eftersträvansvärt eller tillrådligt, allra minst när det gällde politiska förseelser. Dessutom var dessa lagändringar olämpliga, eftersom de innebar en uteslutande mot underklassen riktad inskränkning av yttrande-, församlings- och tryckfrihet. Gällande lag var fullt tillfyllest, varför det var olämpligt och provocerande att genomdriva en skärpning av straffen för politiska förbrytelser innan frågan om allmän rösträtt hade lösts. Skulle rösträttsfrågan falla, framstod förslagen somännu mer orimliga.^- Konstitutionsutskottet kritiserade de föreslagna ändringarna i tryckfrihetsförordningen endast såtillvida att utskottet ansåg att möjligheten till konfiskation av försvarsfientliga skrifter enligt nyskapelsen 4§ 12 mom. TFF borde effektiviseras genom att indragningen skulle kunna verkställas omedelbart av högste befälhavande, istället för efter avvaktan på beslut fattat av en särskilt förordnad befattningshavare. De liberala utskottsledamöterna Herman Kvarnzelius och Ernst Beckman reserverade sig mot majoritetens inställning såvitt avsåg 3 § 7 mom. TFF.^^ Staafflagarna förelädes riksdagen den 19 maj 1906. Den 14 maj 1906 hade Första kammaren avvisat regeringens förslag om allmän rösträtt för val till Andra kammaren och istället bifallit det dubbelproportionella, av högern framförda, s.k. påbodaförslaget, som uppkallats efter lantmannapartisten Alfred Pettersson i Påboda. Andra kammaren hade efter en debatt sompågått under den 14 och 15 maj antagit regeringspropositionen. Rösträttsfrågan hade således fallit. Många förespråkare för allmän rösträtt gjorde gällande att Första kammarens beslut att avslå propositionen var ett försök att bromsa demokratiseringen av det politiska systemet. I Andra kammaren frågade sig Karl Staaff om det var kungamakt med folkmakt eller kungamakt med herremakt som skulle råda i Sverige.^'* Parlamentarismen saknade vid denna tid tradition i Sverige. Inte sällan anfördes att regeringen borde ha kungens förtroendemen stå över partierna. Karl Staaffs strävan att ge riksdagen kontrollen över politiken förefaller ha varit en Lagutskottets utlåtande är daterat den 11 maj år 1906, dvs. fyra dagar före rösträttspropositionens fall. « KU 1906:9. 3-* AK 1906:57 s. 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=