99 truppförband. Flygblad nr 1 och 2, båda med titeln »Kamrater» av Militäragitationskommittén, hade påträffats vid 12 respektive 21 truppförband, under det att broschyren »Ned med vapnen» hade påträffats vid 18 truppförband.'^ 5.3.2. Lagstiftningsprocessen När regeringens ursprungliga lagförslag med 1906 års ändringar av strafflagens tionde kapitel framlades anförde Karl Staaff i huvudsak följande.'*^ Den utformning som 10 kap. 14 § SL erhållit år 1889 var otillräcklig för att skydda samhället mot missbruk av yttrandefriheten. Med hänsyn till att domstolarna vid straffmätningen ofta fastställde påföljden närmare straffskalans minimum än dess maximum var bestämmelsens straffstadgande alltför milt. I ett flertal andra länder bestraffades brott av denna art betydligt strängare. För att fylla sin funktion borde stadgandets straffsats därför skärpas och dess tillämpningsområde förtydligas. Även indirekta uppmaningar till brott, såsom prisande av brottslig gärning, borde explicit omfattas av brottsbeskrivningen. Att ohörsamhet mot lag eller laga myndighet enligt lagtexten var kriminaliserat kunde tolkas som att det var straffbart att uppmana till rent civil orätt. Emellertid borde det inte komma ifråga att bestraffa förledande till en handling sominte var brottslig. I den föreslagna lydelsen av 10 kap. 14 § SL hade uttrycket ohörsamhet mot lag eller laga myndighet därför utgått. Den särskilda kriminaliseringen av uppmaning till uppror i 10 kap. 11 § SL hade en mildare straffskala än vad uppmaning till brott enligt 10 kap. 14 § SL nu föreslogs få, varför 10 kap. 11 § SL borde upphöra att gälla i och med att det nya lagförslaget trädde i kraft. Vidare borde bestämmelsen i 10 kap. 13§ SL om uppror förändras så att en påtaglig skillnad vid straffmätningen gjordes mellan, å ena sidan, anförare jämte anstiftare och, å andra sidan, övriga deltagare. Upprorsbrottslighet hade nämligen visat sig kunna vara betydligt mer graderad än vad man tycktes ha föreställt sig då stadgandet utformats. Sålunda hade det hänt att personer som av okynne och nyfikenhet sällat sig till en folksamling, i vilken vissa av de deltagande övergått till våldsanvändning, dömts till så hårda påföljder att man funnit anledning att i nådeväg lindra straffen. Straffet för deltagande i uppror var vid denna tid enligt 10 kap. 9 § SL straffarbete från och med två år till och med sex år. Enligt vad som nu föreslogs skulle påföljden kunna bestämmas till straffarbete i två månader eller fängelse i en månad. Det handlade alltså om en påtaglig sänkning av straffminimum. Denna del av förslaget synes ha haft sitt ursprung i en socialdemokratisk motion omnedsättande av strafflatituden i 10 kap. 13 § SL. Karl Staaff hade under andrakammardebatten i mitten av maj 1905 stött denna motion. I början av december 1905 hade han uppvaktats av socialdemokrater som framhållit vikten '« AK 1908:59 s. 11 f. '9 Prop. 1906:152 s. 5 ff. upplopp övergått till som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=