96 som inte vill ta hänsyn till landets finanser, som inte har den minsta blick för ekonomiska och politiska möjligheter och som hotar att kväva oss»7 I en studie av ungsocialistiska värnpliktsvägrare uppger Evabritta Personne Wallberg att de radikala socialisternas försvarsfientlighet under början av 1900-talet synes ha stegrats avsevärt eftersom det inte gått att få till stånd en gemensam lösning av värnplikts- och rösträttsfrågorna. Enligt henne står den första offentliga uppmaningen till värnpliktsvägran att finna i en artikel skriven av ungsocialisten Axel Holmström, vilken artikel publicerats i novembernumret av Brand år 1904.^ Av Evabritta Personne Wallbergs studie framgår att värnpliktsvägran som metod att bekämpa kapitalism och militarism under åren 1905—1909 spelade »en ganska stor roll inom den ungsocialistiska rörelsen. Från att ha varit uttryck för en närmast av etiska skäl betingad protest i mycket jämförbar med de religiösa vägrarnas och de vägrares, somutgick från fredsrörelsen, kom den att utvecklas till ett politiskt kampmedel, en ’direkt aktion’ mot militarismen. Majoriteten inom rörelsen kom tom att uppfatta vägran somdet mest effektiva medlet mot denna. En häftig propaganda satte in. Den fördes i den ungsocialistiska pressen, genom agitatorer vid offentliga möten, vid klubbsammankomster och genom spridande av flygbad, dock med framhållande av den enskildes rätt att själv avgöra om han skulle vägra eller ej. Ingen skulle klandras för att han gjorde sin värnplikt.» — »Propagandan såg ut att ge resultat. Antalet vägrare bedömdes 1909 vara uppe i ett 70-tal. 1910 däremot påträffades endast ett fåtal vägrare. Vad hade hänt? Ett flertal orsaker till utvecklingen kan anföras. De viktigaste gavs redan av Albert Jensen och hans meddebattörer 1911. De framhöll de hårda straffen och storstrejken. Mycket av vägrans betydelse ansågs ligga i det uppseende den väckte. När detta minskade, vilket nu var fallet, minskades också värdet av vägran. Den enskildes offer blev större än den åstadkomna propagandaeffekten.»^ — »Jensen förnekar inte, att vägran hade varit ett mycket viktigt medel i den antimilitaristiska kampanjen. Tvärtomhade den väckt ett stort uppseende, och borgarklassen hade ropat på strängare straff. ’Aldrig har antimilitarismen varit så aktuell, så uppmärksammad, så diskuterad, så hatad och så älskad som då.’ Nu hade vägran somkampmedel emellertid spelat ut sin roll. Jensen sade sig ha kunnat konstatera, att de flesta kamrater, somtidigare hade ivrat för vägran, nu var dess motståndare. ’Det är för övrigt orimligt av ett parti att kräva eller agitera för en handling, som konsekvent genomförd måste bringa dess utövare i fängelse minst en tredjedel av hans löpande mannaålder.’»io Evabritta Personne Wallbergs tes att ungsocialisternas försvarsfientlighet ^ Se t.ex. Brusewitz, 1964, s. 30. ** Personne Wallberg, 1971, s. 8. Axel Holmströmförekommer i detta arbete såsom tilltalad för dels uppvigling i NJA 1907 B 35, dels smädelse mot riksdagen i NJA 1911 B 331. ^ Personne Wallberg, 1971, s. 18. Se även Fernström. 1950, s. 166, 191, 277 och 289. Personne Wallberg, 1971, s. 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=