95 frågan och grundläggande sociallagstiftning fann de båda partierna i allmänhet skäl att samarbeta. Många socialister förefaller ha hoppats att den nya, på grundval av parlamentariska principer bildade,’ regeringens tillträde skulle öka statsmaktens förståelse för de radikala åsiktsgrupperingarnas samhällsuppfattningar. I fråga om yttrandefrihetsrättsliga spörsmål kom förhoppningar i denna riktning emellertid på skam. Under Staaffs första ministär antogs ett antal repressiva lagar, vars syfte var att förhindra spridande av revolutionära och försvarsnihilistiska åsikter. De s.k. Staafflagarna föregavs vara riktade endast mot ungsocialistisk anarkismav den art somt.ex. Hinke Bergegren påstods ge uttryck för. På ett principiellt plan kan dessa lagar dock betecknas somnågot av en liberal vindkantring. Den politiska inriktning som vid denna tid vanligen benämndes ungsocialism innefattade olika sorters revolutionär socialism, syndikalism och anarkism. Verbala provokationer av den art som Hinke Bergegren ibland ägnade sig åt torde ha haft ganska litet att göra med de ideologiska spörsmål som egentligen skilde den ungsocialistiska rörelsen från SAP.^ Många inom det etablerade samhället betraktade ungsocialismen som en statsfientlig våldsideologi. Detta synsätt kan knappast anses alldeles riktigt. Såsom helt felaktigt framstår synsättet emellertid inte heller, eftersomdet tycks ha förekommit att ungsocialister hyllade användandet av terroristiskt våld som metod att bereda väg för den kommande revolutionen. Lennart Steen har i en undersökning av den politik sombedrevs av Hinke Bergegren riktat skarp kritik mot den socialdemokratiska historieskrivningens bild av denne som anarkist.Huruvida Hinke Bergegren i explicita ordalag sagt sig vara öppen för terror såsommedel i kampen för att skapa ett socialistiskt samhälle är oklart. Det sedermera beryktade uttalande som han enligt vissa uppgifter skulle ha fällt på en socialdemokratisk kongress i början av 1890-talet lär emellertid ha haft följande lydelse: »För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och sådana attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi blir mogna för vilket våld somhelst.»^ Sedan unionen mellan Sverige och Norge år 1905 upplösts synes i första hand högern under inverkan av viss nationalism ha kommit att anse att stårkandet av Sveriges militära resurser var av största vikt.^ Krigsminister Lars Tingsten i Lindmans ministär ansåg att »(e)fter 1905 har en militarismuppstått. - Även omparlamentarismen inte kan anses ha blivit slutligt erkänd förrän hösten 1917, brukar bildandet av Staaffs första ministär räknas som den parlamentariska regeringsprincipens första genombrott i Sverige. Sterzel, 1983, s. 11. ^ Jfr Persson, 1993, s. 77 ff. •* Steen, 1990, s. 3 ff. Steen, 1990, s. 25 ff. och Lagerberg, 1992, s. 92 ff. ^ Se t.ex. Nygren, 1977, s. 136 ff. och Nygren, 1981, s. 356 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=