94 Hinke Bergegren dömdes i NJA 1907 B 35 hade hållits den 3 april 1906, endast en och en halv månad innan 1906 års av Staaffs första ministär framlagda proposition omskärpning av 10 kap. 14 § SL bifölls av riksdagen. Både NJA 1892 B 605, NJA 1896 s. 188 och NJA 1907 B 35 rörde åtal för hypotepiska eller indirekta resonemang. Att i dessa mål aktuella yttranden befanns ha konstituerat uppvigling kan därför tyckas motbevisa mitt påstående att 1889 års version av 10 kap. 14 § SL endast inskränkte den politiska yttrandefriheten i fråga om explicit uppviglande revolutionära yttranden. De framställningar för vilka åtal väckts i dessa mål ansågs emellertid, i vissa fall kanske felaktigt, utgöra försök att förleda till otvetydigt förbjudna antiparlamentariska handlingar såsom att hänga länsmannen, att mörda kungen och att vägra göra värnplikt. De reformistiska socialdemokraternas möjlighet att bedriva propaganda begränsades inte av 1889 års lagstiftning. Sannolikt ansågs allmänt, även bland flertalet högeranhängare, att behov saknades av att rikta kriminaliseringar mot ideologiska grupperingar somi huvudsak accepterade att agera inomramen för det befintliga statsrättsliga systemet. Brottsbeskrivningen i 10 kap. 14 § SL var från och med år 1889 utformad på ett sådant sätt att även företeelser somflertalet samhällsmedlemmar knappast ansåg straffvärda, såsom t.ex. en religiös persons hyllande av Guds bud att inte döda, i vissa sammanhang troligen kunde falla inomparagrafens tillämpningsområde. Samtliga av de i och för sig fåtaliga mål vari lagrummet tillämpades av Högsta domstolen avsåg dock yttranden med anknytning till opposition mot överheten. Att det i Högsta domstolen endast förekom mål som rörde yttranden av sådan art är föga förvånande, eftersom förekomsten av uppvigling normalt står i samband med social oro. 5.3. De s.k. Staafflagarna år 1906 5.3.1. Något ombakgrunden till 1906 års lagstiftning Vid riksdagsvalet till Andra kammaren hösten 1905 erhöll Liberala samlingspartiet 107 platser och SAP 13 platser. Därigenomhade liberalerna och socialdemokraterna för första gången uppnått egen majoritet i denna kammare.* I början av november 1905 fick Karl Staaff uppdraget att bilda regering. Liberalernas principiella uppfattning om förhållandet mellan arbete och kapital skilde sig visserligen från socialdemokraternas, men beträffande t.ex. rösträtts- ' Andra kammarens 230 platser fördelades vid detta val enligt Ivar Öman på följande sätt: 107 liberaler, 85 lantmannapartister, 25 vildar och 13 socialdemokrater. Öman, 1923, s. 68 f. I bland har antalet liberaler angivits till 106, varvid någon som av Ivar Öman hänförts till liberalerna troligen betraktats somvilde. Se t.ex. Arbman o.a., 1953 s. 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=