93 av uppviglingsbrottet år 1887, direkt sikte på att motverka förekomsten av socialistisk propaganda. Gärningsrekvisitet om att »eljest uppvigla till åtgårder, sominnebär hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd» kom vid andrakammarvoteringen emellertid att redigeras bort av denna kammares liberala lantmannapartister. Sedan rekvisitet omatt uppvigla till åtgärder sominnebar hot mot samhällsordningen eller fara för dess bestånd utgått ur lagrummet, torde detta, trots att det komatt kallas munkorgslagen, lika litet somtidigare varit av beskaffenhet att stävja vare sig reformistisk socialdemokratisk propaganda eller rent teoretiserande revolutionär agitation. Däremot synes det ha varit möjligt att med hjälp av paragrafens nya lydelse bestraffa offentliggörande av explicit uppviglande revolutionära yttranden. Antalet åtal för brott mot 10 kap. 14 § SL efter 1889 års ändring av paragrafen tycks emellertid ha varit begränsat. Anledningen därtill kan ha varit att lagändringen trädde ikraft efter 1888 års s.k. åtalsraseri och att socialdemokratin under 1890-talet utvecklades i klart reformistisk riktning. Under åren 1889—1906 överklagades endast sex mål enligt 10 kap. 14 § SL till Högsta domstolen.Av dessa sex rörde tre försök att förleda en folkhop till ohörsamhet mot polismyndighet. De tre resterande målen, NJA 1892 B 605, NJA 1896 s. 188 och NJA 1907 B 35, avsåg politiska anföranden. NJA 1896 s. 188 rörde åtal mot Hjalmar Branting för att han i ett förstamaj tal år 1895 gjort uttalanden somkunde tolkas somuppmaning till lönnmord på den somskulle komma att bära ansvaret för ett eventuellt krig mot Norge, dvs. t.ex. kung Oscar II. Underinstansernas straffmätning enligt 10 kap. 14 § 2 mom. SL, fängelse tre månader, ändrade Högsta domstolen dock till böter 500 kr. Ett par år tidigare hade även Axel Danielsson, en av den tidiga socialdemokratins andra förgrundsgestalter, i NJA 1892 B 605 dömts för bl.a. ett uttalande om möjligheten att hänga traktens länsman till ett fängelsestraff som Högsta domstolen nedsatte till böter om200 kr. De straff somutmättes mot Hjalmar Branting och Axel Danielsson framstår emellertid somlindriga jämfört med de tio månaders fängelse som den ungsocialistiske Hinke Bergegren av samtliga instanser ådömdes för försvarsnihilistisk propaganda. Det anförande för vilket ■**’ Mot mitt antagande att 1889 års version av 10 kap. 14 § SL i begränsad utsträckning komatt drabba offentliggörande av socialistisk propaganda kan anföras att straffbudet kanske tvärtom hade en mycket påtaglig inverkan på den politiska agitationen, vilken inverkan dock främst bestod i att de flesta presumtiva brottslingar avskräcktes från det beteende som kriminaliserats. Vidare kan anföras att det inte nödvändigtvis behöver föreligga något samband mellan antalet till Högsta domstolen överklagade mål och antalet personer som dömdes för uppvigling i första instans. Under åren 1906-1921 överklagades emellertid 28 mål omåtal för uppvigling till Högsta domstolen. De politiska agitatorer somverkade under åren 1906-1921 tycks ha dels varit relativt okänsliga för straffhot, dels i viss mån saknat möjlighet att förutse det aktuella straffbudets räckvidd. Enligt min uppfattning förefaller det därför osannolikt att det begränsade antalet mål omåtal för uppvigling som under åren 1889-1906 överklagades till Högsta domstolen skulle vara att hänföra till att pcilitiska agitatorer under just denna tid var ovanligt mottagliga för allmän preventiv avskräckning eller i mycket begränsad utsträckning överklagade i tre instanser.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=