90 trots bristfällig bevisning, men i gengäld utmätte ett lågt straff. Av Högsta domstolen i detta mål bestämt straff om böter 500 kr var det högsta belopp somkunde utmätas jämlikt 10 kap. 14 § SL.^^ Vid omvandling till frihetsstraff motsvarade 500 kr fängelse 53 dagar. NJA 1896 s. 188 är ett av de mest kända avgöranden vari någon fällts till ansvar för uppvigling. Rättsfallet är i Norstedts lagutgåva av år 1996 anmärkt under straffbudet mot uppvigling i 16 kap. 5§ BrB och anses sålunda alltjämt vara av visst intresse för rättstillämpningen.Praxis torde emellertid spela en relativt underordnad roll såsom rättskälla i yttrandefrihetsmål. Anledningen därtill är att mål av denna art ofta rör beskaffenheten av en framställnings innehåll och inte rättsfrågor i juridisk-teknisk bemärkelse. Trots detta är det sannolikt att i NJA 1896 s. 188 nyttjad möjlighet att fästa vikt vid vilka tendenser som kunde intolkas i ett anförande i inte ringa mån utsträckte den räckvidd sombrottsbeskrivningen i 10 kap. 14 § SL kunde anses ha. NJA1907B35. Hinke Bergegren åtalades för att den 3 april 1906 inför församlad menighet vid ett möte i Folkets Hus i Stockholm ha gjort sig skyldig till dels försök att förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet, dels utspridande av lögner och falska rykten till fara för rikets säkerhet. Axel Holmström åtalades för att vid samma tillfälle ha gjort sig skyldig till enahanda brott. De anföranden somhållits av Hinke Bergegren och Axel Holmström hade upptecknats stenografiskt. I avskrift av RR:ns dombok upptar yttrandena över 40 sidor.'^^ Hinke Bergegrens anförande innefattade bl.a. information omförsvarsnihilismen i andra länder samt synpunkter på den ökning somden militära budgeten genomgått och på krigens och religionens, enligt hans uppfattning ytterligt negativa, roll i mänsklighetens historia. Vidare hade han framhållit att militarismen under officerarnas ledning önskade driva landet i krig, att en förutsättning för krigföringvar att soldaterna lydde, att man enligt lagarna var skyldigatt lyda order inommilitärväsendet samt att förekomsten av antimilitarism kunde förhindra krig. Vägran att delta i »krigsövningarnas ohygglighet» ansåg Hinke Bergegren inte oväntat vara någonting positivt, somlåg i linje med »(d)en stora tanke att ni vilja försöka grusa detta samhälle». Officersyrket benämndes »ett skamligt yrke» och åhörarna uppmanades att under sin värnpliktstjänstgöring »drifva den hänsynslösaste socialistiska agitation, ni kan, bland edra kamrater. Då har ni uträttat någonting». Föredragets huvudsakliga tema var således att det var omoraliskt att bruka vapen i annat än revolutionärt syfte, men några explivar högsta bot, ominget annat var särskilt stadgat eller speciella beräkningsgrunder skulle tillämpas, femhundra riksdaler riksmynt. Se även t.ex. Jareborg, 1986, s. 130 och Axberger, 1984, s. 207. De mål som refereras i NJA torde i allmänhet innefatta ett visst, särskilt intressant, ställningstagande av Högsta domstolen. Detta avgörande har rubricerats såsom»Åtal för uppmaning till våld å person samt till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. 10 kap. 14 § strafflagen». Enligt min uppfattning är det inte möjligt att genom vare sig denna rubricering eller målets beskaffenhet i övrigt fastställa omdet är någon specifik omständighet somansågs vara av särskilt intresse i detta avgörande. Vid förhandlingen inför rådhusrätten har hela anförandena återgivits och nedtecknats, varför anförandena i sin helhet torde ha utgjort processmaterial och grund för åklagarens ansvarsyrkande. Enligt 2 kap. 8 § SL
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=