89 vara att dissidenterna inte ansåg att det fanns anledning att i anförandet intolka ett prisande av det eventuella lönnmordet. När Hjalmar Branting överklagade rådhusrättens utslag anförde han bl.a. att det för straffansvar inte var nog att han yttrat någonting somkunnat verka förledande.Att han insett möjligheten av en effekt kunde enligt hans uppfattning inte medföra att han också avsett att framkalla den. Vad Hjalmar Branting därvid ifrågasatte var uppenbarligen rådhusrättens påstående att han, eftersom han måste ha insett risken för förledande, »sålunda med framställningen jämväl avsett sådan verkan därav». Rådhusrättens utlåtande kan tolkas som att den antingen fann att någon indirekt form av för straffansvar erforderligt uppsåt förelegat, eller ansåg att direkt uppsåt varit för handen. För att indirekt uppsåt skulle anses styrkt var det tillräckligt att Hjalmar Branting befanns övertygad omatt ha insett risken för att ett förledande inträffade, även om det inte varit den effekt han i första hand åstundat.^^ Passusen »sålunda med framställningen jämväl avsett sådan verkan därav» tyder dock på att fråga ansågs vara omdirekt avsikt att förleda. Såväl Svea hovrätt som Högsta domstolen fastställde rådhusrättens ställningstagandc i skuldfrågan under motiveringen att man inte fann skäl att göra ändring i underinstansens utslag. Att bifallaåtalet genom resonemang av annan art än de somförefaller ligga bakområdhusrättens domslut synes möta åtskilliga svårigheter. Högsta domstolens bedömning i skuldfrågan torde därför inte lämna något större utrymme för spekulationer omatt högsta instans inte godtog rådhusrättens domskäl. Rådhusrättens fällande utslag dikterades av två ledamöter mot en.^^ Även i överinstanserna bestämdes domslutet i skuldfrågan med minsta möjliga övervikt för en fällande dom. Domstolarnas oenighet i skuldfrågan kan dock inte tas till intäkt för att ett milt straff borde ha utmätts. Skuldfrågan i brottmål kunde då lika litet som nu bli föremål för kompromissande genomatt man, om det framstod som oklart huruvida en handling varit brottslig, fällde till ansvar för antagandet att dessa ledamöter ansåg att den tilltalade gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende enligt 11 kap. 15 § SL. Eklund, 1974, s. 329. Överklagandet kan antas ha författats av Karl Staaff, som under processen tycks ha biträtt Hjalmar Branting med juridiska råd. Kihlberg, 1962, s. 173 f. Jfr Hagströmer 1901-1905, s. 176 ff. Se även Jareborg, 1969, s. 18 ff. 1 23 kap. 4 § rättegångsbalken, som reglerade domens avfattande i brottmål vid bl.a. rådhusrätt då flera meningar förelåg, stadgades följande. »Nu kan så hända, att i brottmål Rättens ledamöter falla påflera skdjaktiga meningar; då gälle deras röster, somkunna närmast till hvarandrajemkas, och gå ut på det, somlindrigast är. I andra saker ståndc vid de flestas mening, sompå en grundsig stödja, ändå att flera meningar äro, somaf olika grund komma. Äro rösterna så skiljaktiga, att stridighet varder, hvilket för deflestas mening hållas kan; då hör deröfver omröstas.» Vid häradsrätt var enligt 23 kap. 2§ rättegångsbalken häradshövdingens uppfattning gällande, under förutsättning att inte samtliga nämndemän var ense om en avvikande mening.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=