87 ska unionskrisen. »Solidariteten, internationellt tillämpad, betyder broderskap nationerna emellan. Därför är också slutligen d. 1 maj en demonstration för freden. Vi svenskar trodde nog de första åren, att denna sida af saken icke så mycket komoss vid; vi ville ju lefva i fred med hela världen. Men militarismen kom, och fredstryggheten minskades. Vi fingo besanna den gamla erfarenheten, att de krigsrustningar, somhettes afse vårt försvar, framkalla planer att missbrukas till anfall mot vårt broderlands fria institutioner; ty det är dem man menar, när man orerar omupprorsmakare i Norge. Ohejdadt får en stor del af vår press fortgå med sina brottsliga upphetsningar till brodermord. Det må dock de, som ha ansvaret, veta så godt först som sist, att något så ohyggligt som allvarliga planer på att använda svensk vapenmakt mot våra norska bröder skulle upphäfva alla vanliga regler, lösa alla vanliga förpliktelser, äfven den, somvi socialister eljest strängt hålla på: att icke göra den enskilde målsmannen för ett system personligen ansvarig för hvad systemet kan vålla. Skulle det förfärliga verkligen bli allvar, att man ville låta de svenska gevären marschera västerut, så må den, som bär ansvaret, också kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphäva sig själf till domare för att med en kula utan order söka förebygga, att tio tusen kulor på order affyras för att lemlästa och slakta vänner och bröder.» Stadsfiskalen yrkade att Hjalmar Branting skulle fällas till ansvar enligt 10 kap. 14 § SL för dels uppmaning till våld mot person, dels försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. RR:n i Stockholm dömde Hjalmar Branting enligt 10 kap. 14 § 2 mom. SL till fängelse tre månader för att ha sökt förleda folksamling till ohörsamhet mot lag och laga myndighet. I domskälen uttalades bl.a. att i målet aktuella yttranden av Branting, som enligt vad som var känt intog »en ledande ställning till dem, för hvilka talet varit afsedt, och hvilken vidgått, att i syftemålet med talet ingått jämväl att lämna åhörarne undervisning och upplysning omde af socialisterna antagna grundsatserna, så mycket mera kunnat å åhörarne verka förledande till ohörsamhet mot lag och laga myndighet uti de i talet berörda afseenden, som dessa åhörare vid tillfället måst hufvudsakligen hafva tagit intryck af de utaf Branting angifna följder af det förutsatta fallet» utan att fästa sig vid den form, Branting vid framställningen använt, samt att Branting, som förut tänkt över talet, »måste hafva insett och sålunda med framställningen jämväl afsett sådan verkan däraf». En av RR:ns tre ledamöter ville ogilla åtalet, eftersomden tilltalades ifrågavarande yttranden inte var av sådan lydelse, att de i anledning av den i målet förda talan kunde föranleda ansvar. Svea HovR:s majoritet om tre ledamöter fann inte skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag. En minoritet omtvå ledamöter ansåg att ifrågavarande yttranden inte var av beskaffenhet att på grund av den i målet förda talan föranleda ansvar. HD, vars dom till följd av omröstningsreglerna komatt dikteras av justitierådet Abergsson, fann inte skäl att ändra HovRms utslag i skuldfrågan, men ändrade straffet till böter 500 kr. Justitieråden Hernmarck, Ahlgren och Claeson fann inte skäl att ändra HovRins utslag. Justitieråden Norberg och Huss ogillade åtalet enär Hjalmar Brantings uttalanden, ehuru synnerligen otillständiga såsom ägnade att genom förargelseväckande anspelningar upphetsa åhörarnas sinnen, inte mot dennes bestridande kunde anses ha inneburit försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=