84 många liberaler uppfattade därför Norge som ett föregångsland, och hade således anledning att känna lättnad då unionen avvecklades under sommaren och hösten 1905 utan att upplösningen hade föregåtts av annat än diplomatiska stridigheter. Socialdemokraternas avståndstagande från tanken på en väpnad unionskonflikt var emellertid inte betingad uteslutande av sympati för Norge och dess självständighetssträvanden, utan även av den internationaliserande pacifism, somgrundlagts genomden marxistiska uppfattningen att proletariatet saknade fosterland. Av socialdemokrater och en del liberaler framförda krav på att de fr.o.m. 1890-talet stegrade försvarsbördorna skulle minskas medförde återkommande konflikter mellan dessa grupperingar och de försvarsvänliga kretsarna. De senare gjorde ofta gällande att en avsevärd förstärkning av försvaret var nödvändig bl.a. med hänsyn till unionskrisen och hotet från Ryssland. Värnplikten, somju skulle fullgöras av även de inte rösträttsberättigade männen, utökades väsentligt genom 1901 års härordning. Att rösträttsfrågan förblev olöst samtidigt somvärnplikten utökats kan ha bidragit till att de revolutionäraungsocialisternas försvarsnihilismi början av 1900-talet tog sig uttryck i en omfattande propaganda för värnpliktsvägran. Försvarsnihilistisk agitation av den art som blev föremål för åtal i det nedan refererade avgörandet NJA 1907 B 35 tycks dock inte ha uppmärksammats av rättsväsendet i någon högre grad förrän efter det att 1906 års lagstiftningombl.a. utvidgningav 10 kap. 14 § SL trätt ikraft. Antimilitaristisk propaganda innefattade ofta uppmaningar till dels vägran att åtlyda förman, dels underlåtenhet att inställa sig för att fullgöra värnplikt, s.k. rymning. Att under militärtjänstgöring vägra lyda förman var enligt 84 § 2 mom. SLK i fredstid belagt med fängelse eller straffarbete i högst två år.-^ Rymning skulle enligt samma lag bestraffas med disciplinstraff, fängelse eller straffarbete beroende på för vilken gång i ordningen den värnpliktige avvikit eller underlåtit att inställa sig.-^ Värnpliktsvägran kunde således föranleda stränga straff. Av den socialdemokratiska rörelsens tre förgrundsgestalter August Palm, Hjalmar Branting och Axel Danielsson förefaller de två sistnämnda under 1890-talet ha börjat förespråka att den socialistiska samhällsordningen borde förverkligas genominförande av allmän och lika rösträtt. En viss motsättning tycks därför stå att finna mellan de åsikter somHjalmar Branting normalt tillStrafflagen för krigsmakten av år 1881, SFS 1881:55, var i huvudsak en redigerad version av’ 1868 års lagstiftning av denna art, SFS 1868:60. Krigslagstiftningens påföljdssvstem reviderades bl.a. år 1899 genomSFS 1899: 45. Sistnämnda år tillkomäven en ny disciplinstadga. Under dessa år pågående arbete med att revidera strafflagstiftningen för krigsmakten har undersökts av Rolf Nygren i dels avhandlingen »Disciplin, kritikrätt och rättssäkerhet», dels monografin »Subordination och enskild integritet». 29 Se 59-70§§ i 1881 års SLK. Jfr NJA 1915 s. 320.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=