82 orätt av rent enskild natur, t.ex. åsidosättande av genomavtal åtagna förpliktelser, såsomden genomett tjänsteavtal grundlagda förpliktelsen att utföra arbete eller hyresgästens skyldighet att erlägga förfallen hyra».-^ Ragnar Bergendals uppfattning omparagrafens innehåll överensstämde inte med det sätt på vilket Högsta domstolen tolkade stadgandet. I NJA 1911 B 815 fann Högsta domstolen nämligen att en uppmaning att strejka inte kunde vara brottslig annat än omden riktats till personer, vilka skulle göra sig skyldiga till brott enligt strafflagen om de arbetsvägrade.-^ Av detta avgörande tycks sålunda ha följt att rekvisitet om att söka förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet inte omfattade uppmaning till brytande av privaträttsliga förpliktelser, utan endast yttranden som rörde offentligrättsligt sanktionerade skyldigheter. Antagandet bekräftas av att Johan Thyrén, då han behandlade denna brottstyp i sitt strafflagsutkast av år 1933 ombrott mot politiska rättigheter, anförde att uppviglingsbestämmelsen endast avsåg ohörsamhet mot lag som rörde offentlig rätt.^-* Frågeställningen synes ha vissa beröringspunkter med det i avsnitt 8.2 nedan avhandlade spörsmålet ombrott enligt 15 kap. 22 § 2 mom. SL kunde begås genomhot omallehanda rättsstridiga handlingar, eller endast genomhot ombrottslig handling. Att Högsta domstolen i flera rättsfall avvisade förstnämnda uppfattning synes,-^ liksom av samma instans gjord tolkning av 10 kap. 14 § SL, indikera att man i Sverige var restriktiv i fråga om att härleda straffansvar ur rättsstridighet som hade sin grund i privaträttsliga förpliktelser. 5.2.3. Rättstillämpningen Den lydelse som 10 kap. 14 § SL erhöll år 1889 kvarstod till år 1906. I den officiella rättsstatistiken saknas uppgifter om antalet personer som under åren 1889-1906 dömdes enligt 10 kap. 14 § SL.^^ Åtal enligt 1889 års version av 10 kap. 14 § SL förekom under dessa år i sex mål som överklagades till Högsta domstolen. En anledning till detta ringa antal avgöranden kan antas vara att den vidgade lydelsen tillkom först efter 1888 års s.k. åtalsraseri och var gällande under den tid då socialdemokraterna under Hjalmar Brantings ledning -- Bergendal, 1925, s. 105. Se avsnitt 5.3.5 nedan. -■* Johan Thyréns uttalande i dess helhet har följande lydelse. »Såvitt den abstrakta formen användes, utsträckes den straffbara uppmaningens innehåll till det icke-kriminella området (olydnad mot lag etc., icke nödvändigt strafflag) ; därvid torde dock merändels lagstiftarens mening vara, att olydnaden skall gälla lag av offentligrättslig natur (vilket någongång uttryckligen säges, t.ex. i den italienska lagen). Utk. har här intagit samma ståndpunkt som vår gällande lag och sålunda medtagit dels uppmaning till brott (utan inskränkning) dels till ohörsamhet med lag, men tillfogat, att lagen skall röra offentlig rätt (vilket torde motsvara den hos oss rådande uppfattningen av stadgandets innebörd).» SOU 1933:6 s. 210 f. Se även avsnitt 5.4.3 nedan. 25 Se t.ex. NJA 1912 s. 97, NJA 1926 B 344 och SOU 1933:36 s. 85 ff. 25 Se appendix A, avsnitt 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=