81 ningen medvetet inkonsekvent lagändring som 1889 års utvidgning av 10 kap. 14 § SL var möjlig att genomdriva är emellertid uppenbart. 5.2.2. Lagstiftningen Den utformning som 10 kap. 14 § SL erhöll år 1889 medförde inga förändringar i paragrafens strafflatitud. Även lagrummets tillämpning i ideell konkurrens med delaktighetsförbrytelser stod orubbad. I brottsbeskrivningen hade emellertid uttryckligen inskrivits att bestämmelsen var subsidiär i förhållande till andra uppmaningsbrott. Lagrummets första moment omfattade endast uppmaningar till brott som upptagits i strafflagen. Uppmaningar till handlingar som var förbjudna enligt andra författningar var dock normalt straffbara enligt paragrafens nytillkomna andra moment såsom försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Att lagtexten i 10 kap. 14 § 2 mom. SL använde ordet söka innebar inte att den brottsliga gärningen uppvisade likheter med dagens lära omförsök. Fullbordat brott förelåg så snart avsikt att förleda kommit till uttryck. Rekvisitet söka förleda kunde antas ha medfört att det för straffansvar fordrades direkt uppsåt att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet.2° En sådan uppsåtskonstruktion var emellertid ovanlig och skulle inte sällan ha åsamkat åklagaren omfattande bevissvårigheter omen person somåtalades för att i uppviglande ordalag ha framfört politisk propaganda bestred att han haft avsikt att förleda.-' Hur uttrycket lag eller laga myndighet skulle förstås förefaller ha varit behäftat med vissa oklarheter. En extensiv tolkning av paragrafens ordalvdelse skulle ha medfört att allehanda försök att förleda till rättsstridiga handlingar, t.ex. brytande av civilrättslig lagstiftning, hade fallit inom det straffbara området. Inomdoktrinen har funnits förespråkare för en sådan tolkning. Så uttalar Ragnar Bergendal i verket »Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler» av år 1925 att uttrycket ohörsamhet mot lag eller laga myndighet rörde inte bara straffbelagda handlingar, utan även försök att offentligen förleda »till annan rättsstridig handling än sådan som är belagd med straff. Här avses bl.a. So t.ex. Jarcborg, 1986, s. 130. Enligt Johan Hagströmer kundo on porsons uppsåt vara dirokt eller indirekt samt antingen bestämt, alternativt eller eventuellt. Enligt denna teori kunde man på ett tämligen komplieerat sätt laborera med sex olika former av uppsåt. So vidare Hagströmer, 1901-1905, s. 176 ff. Eftersomdet i 5 kap. 12 § SL stadgades att en händelse som.åstadkommits mer av våda än av vållande skulle vara straffri, synes såsom huvudregel endast gärningar som åstadkommits till följd av ond vilja ha bestraffats. Strahl, 1976, s. 75 och 89 samt Jareborg, 1969, s. 15 ff. Jag har inte funnit något mål i vilket Högsta domstolen uttrvckligen tagit ställning till frågan omhuruvida 10 kap. 14 § SL för straffbarhet fordrade direkt uppsåt. I NJA 1916 s. 483 ansåg emellertid Svea hovrätt att indirekt uppsåt var tillräckligt för att brottslig gärning skulle konstitueras. Hovrätten har i detta avgörande formulerat uppsåtsbedömningen enligt följande: »(T)y och somen dvlik verkan av berörda uttalanden måste anses hava varit av Höglund, Hedén och Oljelund åsvftad eller i allt fall av dem insedd.» 7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=