80 kammaren biträdde förslaget i den skepnad somröstats igenomav Andra kammarend^ Bland de riksdagsledamöter som ställde sig positiva till lagförslaget i dess helhet återkom flera av Axel Örboms argument, såsom t.ex. påståendet att lagen endast skulle stävja yrkesmässig agitation samt att det var nödvändigt att undertrycka socialismen i avvaktan på att dess orsaker, dvs. de fattigas otillfredsställande levnadsförhållanden, undanröjts. Argumentationen om den föreslagna yttrandefrihetsinskränkningen var befogad eller inte komdelvis att fokusera på socialismens eventuella samhällsfarlighet. I såväl Första som Andra kammaren tycks därvid förhållandevis stor enighet ha varit rådande om att socialismen var en farlig och samhällsfientlig rörelse, som borde stävjas. Vad man var oense om, var främst vilken metod somkunde antas vara mest effektiv då det gällde att motverka den aktuella ideologin. Paul Waldenström uppmärksammade frånvaron av politisk analys och påpekade i sitt anförande, att »(h)vad somhär förstås med socialism, det har icke justitieministern utredt, och det är dock hvad som i första hand torde tarfva en utredning. Det är icke herrarna obekant, att vi äro ett godt stycke inne på en statssocialism, i hvilken staten tager hand om vissa samhällsklasser, tillförsäkrar dem vissa fördelar, hjälper till att hålla priset uppe på deras varor o.s.v.; och det är ett bland socialdemokratiens förnämsta yrkanden, att staten på samma sätt skall taga hand om den arbetande befolkningen, tillförsäkra den en viss maximiarbetstid, en viss minimilön o.s.v., något som en stor del af Sveriges öfvriga inbyggare genom statens mellankommande redan ega».*^ Bland lagförslagets kritiker förefaller två olika inställningar till den socialistiska ideologin kunna urskiljas. Den ena innebar ett förringande av socialismens betydelse, varvid det gjordes gällande att de socialistiska grupperingarna saknade inflytande eller redan hade spelat ut sin roll, varför det inte förelåg något behov av repressiv lagstiftning. Den andra infallsvinkeln, som var mer ovanlig men kan sägas ha förespråkats av bl.a. Adolf Hedin och Paul Waldenström, innebar ett betonade av att den socialistiska ideologin inte uteslutande var samhällsfarlig utan även hade positiva sidor. Ett fåtal liberaler försökte sålunda differentiera mellan vad sommed en efterhandskonstruerad terminologi kunde rubriceras somrevolutionär respektive reformistisk socialism, varvid de ansåg att endast den förra var av ondo. I båda kamrarna förekom idoga hänvisningar till det svenska folkets »urgamla yttrande- och församlingsfrihet». Respekten för yttrande- och församlingsfriheten tycks således inte ha påverkats av att dessa, i motsats till tryckfriheten, inte åtnjöt grundlagsskydd. Att det var till följd av att yttrandefriheten inte åtnjöt konstitutionellt skydd som en så snabb och mot tryckfrihetsförordLU 1889:57, FK 1889:42 s. 8 och AK 1889:52 s. 5. Lagändringen gavs den 7 juni år 1889 genomSFS 1889:25. AK 1889:50 s. 33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=