80 för förändringen/^ Kleens framställning startade en långvarig debatt med Olivecrona med centrumi frågan omdödsstraffets moderna historiai Toscana, Fribourg och Neuchätel ochvad dessa staters kriminalstatistik egentligen innehöll/o Med tanke på hur Olivecronauppfattat reaktionerna på Omdödsstraffets l:a upplaga^^ som ett angrepp från två håll är det frapperande hur han i 2:a upplagan 1891, trots väsentlig utvidgning av boken, huvudsakligen försvarar sig mot den ene angriparen — boströmianerna/^ De utvidgningar som berör den teologiska kritiken innehåller varken någon saklig förändring av Olivecronas position eller tillför nya argument/^ Hovrättspresidenten Otto Wilhelm Staél von Holstein menade att det motstånd Olivecrona borde ha riktat sig mot såg annorlunda ut. Det var inte teologer, filosofer eller jurister somavgjorde att dödsstraffet bibehölls -utan folkopinionen, somomedvetet smält samman hämnd, talions- och försoningsprinciper och boströmianism till en vedergällningslära. Staél von Holstein menade att en orsak till att Olivecrona inte insett detta var att han själv byggde sin straffsyn på vedergällningsteorin, och att han, för att uppnå sitt syfte, borde ha anslutit sig till den sociologiska skolan kring Franz von Liszt.Denna tillhörde Staél von Holstein själv.^5 Han såg också i principen att samhället mördar den sommördat en förfärlig förväxling av brott och straff.^6 Tjugo år tidigare hade juridikprofessorn Fredrik Brandt sett den norska opinionen somhuvudsakligen teologiskt bestämd: Vort folk er endnu i hoj grad opfyldt af den gammeltestamentlige strenghed mot synderen, og en stor mängde af den religiose vaskkelse grebne anser endog dödsstraffens ophsvelse ligefrem for stridende mod Guds ord.^^ Kleen 1866 s 66 ff. 50 Seth 1984 s 74, 120 f. 5> Brev från Knut Olivecrona till Christian Naumann 18/8 1866 E 4851 RA, Olivecrona 1891 förordet: »Men från andra håll fick han ock uppbära klander, dels för det han vågade ifrågasätta giltigheten av det från den mosaiska lagen hämtade talionsstraffet: livför liv, dels ock för det han icke kunde godkänna den av filosofiska forskningen i vårt land a priori deducerade grundsatsen att vissa brott vore av beskaffenhet att endast med döden kunna försonas.» 5- Se t ex Olivecrona 1891 s 79 ff, 230 f. 55Olivecrona 1891 s 205 ff. 5-* Staél von Holstein 1893 s 15 ff. Den icke-reflekterande nutidsmänniskan »grundar sin uppfattning av dödsstraffets rättmätighet och nödvändighet på den hämndkänsla, som utmärker den råa naturmänniskan, på den talionsprincip, sommed den mosaiska lagen trängde in i våra fäders religiösa föreställningar, på reformationstidensförsoningsidéer, på de filosofiska läror omstatens personlighet och upphöjdhet över individen, somunder en senare tid behärskat den allmänna bildade allmänhetens åskådningssätt, och att alla dessa med flera elementer sammansmält i en vedergällningstanke,» s 16. 55 Häthén 1990 s 229, 236. 56 Staél von Holstein 1893 s 3 f. 57 Brev till Knut Olivecrona från Fredrik Brandt 24/9 1873 G 197 k 6 UUB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=