77 grund intog dess karaktär av vedergällning en framträdande roll.^*^ Ingen källa nämner att Olivecrona skulle ha utpekats av prästsällskapet, men Wäktarens profilerade referat, där argumenten visar likheter med tidningens kritiska recension av Olivecronas bok, kan möjligen vara underlaget för hans tolkning. Wäktaren går i recensionen till hårt angrepp mot tanken att dödsstraffet skulle vara något som successivt ska försvinna, och mot dödsstraffets främsta motståndare — humanisterna — som anses såväl sakna som förakta kunskapen omoch av Gud. Till dessa räknas Olivecrona, och recensionens huvudsakliga syfte är att peka på hans boks brister i bibelförståelse och lära. Dödsstraffet är förordnat av Gud. För uppsåtligt dödande är 1 Mos 9:6 en straffbestämmelse. Dödsstraffet »utgår från Guds vrede och Guds hämnd» och förvaltas av överheten i Guds namn. När Olivecrona hänvisar till »kärlekens evangelium» visar han en »oriktig uppfattning av skillnaden emellan lag och evangelium». Bedömningen går tillbaka på en bärande distinktion i Wäktarens resonemang, andligt - värdsligt. Humanisterna ser endast till det jordiska livet, endast det är en säker realitet, och betraktar därför dödsstraffet somnågot annat än vad det är. Däremot har de inga betänkligheter mot fängelset somförhärdar människan och förstör hennes andliga liv. De feltolkar också de bibelställen de hänvisar till. I exempelvis Hes 33:11 är det inte syndarens liv här på jorden som avses utan hans andliga liv. Som kommentar till Olivecronas skildring av en tänkt delinkvents reflexioner på stupstocken menar Wäktaren att denne hade en oriktig försoningslära eller var långt från bättringen och frälsningen. Konsekvensen av en sådan sammanblandning mellan lag och evangeliumoch andligt och världsligt vore annars att det skulle vara samhällets skyldighet, när en brottslinguppnått nämnda andeligastadium, att likasom fadren gjorde med den förlorade sonen, med glädje emottaga honomi sitt sköte, och till och med giva honomföreträdesrättigheter framför de fleste, ännu icke omvände, fastän i borgeligt hänseende oförvitligesamhällsmedlemmar.-'^ För Wäktaren är fasthållandet vid dödsstraffet ett exempel på kristet och bibliskt inflytande på ordningen i ett samhälle sombehöver detta stöd. Skara tidning nämner, att även omde flesta yttrandena stödde dödsstraffet, så fanns det även andra. Särskilt avvisades dödsstraffsmotståndarnas utläggning av de bibelställen utifrån vilkadödsstraffet motiverades. Skara tidning 7/7 1866. I anteckningar från mötet, somsannolikt skulle utgöra underlag för protokollet, omnämns endast argument för dödsstraffet. Anders Peter Holmström, som berett ett flertal dödsdömda, ska ha hävdat att dödsfångar som kommit till bättring själva önskade dödsstraffet och såg det som en rättvis vedergällning för deras brott. Vedergällningen fanns också med i en formulering som tycks ha uppfattats som mötets mening; »Dödsstraffet, såsom vedergällning uppfattat, stå på biblisk grund, erkändes vara tillåtet av staten», I:V:4 SkDA GLA. Något protokoll från mötet har ej kunnat återfinnas. Enligt Wäktaren uppträdde endast en lekman mot dödsstraffet. Vedergällningstanken sågs somstraffets grund, och dödsstraffet för mördare är »inskrivet i varje människas oförvillade samvete.» De nya straffrättsteorierna var felaktiga, obibliska och obarmhärtiga. Wäktaren 26/7 1866 nr 30. Wäktaren 15/3 och 22/3 1866 nr 11 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=