66 ansågs t ex bero på Svebilii katekes eller att folket var övertygat omprincipen liv för liv.*8° De somomedelbart ville avskaffa dödsstraffet intog en mer kritisk hållning till den allmänna opinionen. Råheten skulle inte diktera lagen, och man skulle inte rätta sig efter pöbeln.'^* Riksdagen borde leda civilisationens utveckling framåt. I debatten omden allmänna opinionen fanns ett drag av ’somman ropar får man svar’. En ledamot av bondeståndet hävdade att mindre än 1 % av svenska folket ville avskaffa dödsstraffet och en annan hade i sin hemort inte hört någon uttala sig för dödsstraffets avskaffande, medan två andra hävdade att opinionen på deras hemorter var mot dödsstraffet. Alla fyra rapporterade omopinioner, vars åsikter sammanföll med deras egen. Dödsstraffets förhållande till den kristna tron berördes av många. Tre huvudlinjer framtonade: Dödsstraffet strider mot kristendomen. Dödsstraffet är förenligt med kristendomen. Dödsstraffet är förankrat i kristendomen. Särskilt i bondeståndet hade den första linjen många anhängare. Dödsstraffet kunde generellt sägas vara mot Guds vilja eller inte värdigt ett kristet samhälle.’^'* Kristendomen stod för lindring i straffen. huvudargument var att endast Gud som gett livet kunde återta det — avrättningen var ett ingrepp i Guds rättigheter.'Samma motsättning mellan Gud och människor finns i en delinkvents citerade ord på stupstocken: »Det var besynnerligt, att då jag fått nåd av Gud, jag icke även skulle få den av människor.»Även omuttryckliga bibelhänvisningar och bibeltolkningar inte hade samma ställning inomdenna linje som bland de övriga, så förekomde. Klockaren Sven Rosenberg menade att de enda för alla gällande buden i gamla testamentet är dekalogen, och där är det femte budet tillämpligt på dödsstraffet.’®^ Olivecronas teologiska och bibliska argumentering gick till stor del ut på att avvisa att dödsstraffet skulle vara motiverat utifrån bibeln. Han vände sig huvudsakligen mot talionsprincipen och tanken på »en vredgad gudomlighet, vilken krävde blodiga offer för att icke draga hämnd över hela folket». Den mosaiska lagen är inte allmängiltig, vilket Jesus - liksomsin avvisande hållning till dödsstraffet — visade gentemot fariséerna och äktenskapsbryterskan. Någon försoning behövs inte heller, då Gud inte vill syndarens död utan hans omvändelse och »Världsförsonaren uppoffrat sig själv för en fallen mänsklighet». Olivecrona menade också att försoningstanken snarast handlade omhämnd: 182 183 RD 1862-63 Bo VI: 126, BgV: 137. 181 RD 1862-63 BgV: 158 f. RD 1862-63 Bg V: 138 f, 143 ff, Bo VI: 110. RD 1862—63 Bo VI: 125 ff; jfr s 111 och 159. RD 1862-63 Bo VI: 107 f, 109, Pr VI: 230; jfr Bo VI: 105 f. 182 183 184 185 Sc även RD 1862—63 Bg 1:117. RD 1862-63 Bo VI: 108, 115; jfr Bo mot 177. 186 187 RD 1862-63 Bo VI: 122. 188 RD 1862-63 Bo VI: 123.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=