64 Prästeståndet beslutade att dödsstraffet skulle utsättas absolut för mordd^"* Detta bör inte ses endast mot bakgrund av de ovannämnda åsikterna, utan även i ljuset av den debatt somfördes omnådesinstitutet. LU ville inskränka bruket av benådningsmakten. Man såg nåden relaterad till lagen, och lagen stod över regenten. Nåden är lagens levande supplement, och »är ett uttryck av lagstiftarens innersta tanke, den han ej förmått i den skrivna lagen uttala». Nåden är uttolkningen av denna innersta tanke och nåden är högsta rätt. Nåden fullkomnar lagen.Landshövdingen Eric Sparre, som var en av de ledande i LU, menade också att benådningsrätten borde sparas för sällsynta fall, och föredrog att livstidsfängelse för mord utmättes av domstolarna genomlatitudsystemet. Enligt professorn, sedermera ärkebiskopen, Anton Niklas Sundberg hade ingen av prästeståndets fyra ledamöter i LUbiträtt dess syn på benådningen.^^^ Både Anjou och domprosten Carl Olof Björling instämde i Knös reserv^ation, där han gentemot införandet av förmildrande omständigheter för mord bl a hävdade att detta utgår från en sammanblandning av rättens och av nådens begrepp, vilkas olikhet lagstiftningen icke kan misskänna, utan att löpa i strid mot både de religiösa och filosofiska principer, på vilka rättsvetenskapen ytterst vilar och vilkas tillämpning även fordrar, att det största och svåraste brott måste beläggas med det största och svåraste straff såsom konstant regel, från vilken endast från nådens, men icke från rättens synpunkt, undantag kan medgivas. 168 Något tillspetsat kan Knös synpunkt här sägas vara den motsatta mot LU:s majoritets. LUutgick från lagen - den når sin fullkomning i förfining och tilllämplighet i alla situationer. Nåden hjälper till det sista stycke somlagen tyvärr inte når. Nåden borde vara obehövlig, men behövs p ga lagens ofullkomlighet. För Knös är lag och nåd skilda åt. Nåden har självberättigande och kan kanske sägas vara överställd lagen, då den har större frihet. Justitiestatsministern Louis de Geer uttrvxkte också sin tvekan inför LU:s syn på nåden. Han såg risken för en ökad tillämpning av dödsstraffet — i motsats till den utveckling han önskade och trodde sig ha stöd för hos den allmänna opinionen. Professorn Knut Olivecrona spelade vid denna riksdag för första gången en roll i svensk dödsstraffsdebatt. Han nämner senare, i Omdödsstraffet, att han föreslagit bestämmelsen att mord under synnerligen förmildrande omständig169 '<>■» RD 1859-60 Pr IV: 21. '65 RD 1859-60 LU20:21 f. '66 RD 1859-60 Ro A IV:318 f. Latitudsystemet innebär att varje brott har en straffskala inom vilken domstolen bestämmer straffet. '67 RD 1859-60 Pr IV: 9; jfr Öländer 1951 s218. '68 RD 1859-60 LU20:56 ff. ■6'^ RD 1859-60 R o A IV: 316.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=