63 Björck använde förutom »tjäna till ledning» även »efterföljansvärt» som uttryck för den ställning, somde delar av den israelitiska lagen somhar bestående värde, intar.*-'’^ Häri ligger också en betoning av den borgerliga rättens självständighet i enlighet med principen c')mdet andliga och det världsliga regementet. Den borgerliga rätten lämnades av Jesus »till dess egen utveckling i enlighet med kristliga grundsatser».'^7 I Björcks tänkande behövs dödsstraffet för mord för att avskräcka från mord, och så skydda människans liv. Så uttrycks »människolivet och personlighetens värde» i lagstiftningen.'^8 Människovärdet är grundat i att människan är »skapad efter Guds beläte».'^‘^ Gud ska också kräva räkenskap för förspillandet av både eget och andras liv. Det förelåg en betydande skillnad mellan Björck och kyrkoherden Johan Ternström, somdock menade sig försvara Björcks uppfattning. Medan Björck höll isär världslig rätt och bibliska principer, så framhöll Ternströmbibelordets karaktär av lagstiftning. Denna borde stå i nära samband med den borgerliga lagen. Han hävdade att »åtminstone det Noachitiska budet omutgjutandet av människors blod står fast för alla tider». Hans argument var också i allmänhet bibliskt baserade, och gick ut på att Kristus inte har upphävt detta eller andra liknande bud då hans uppgift intevar att utfärda borgerlig lag. Kristi benådning av äktenskapsbryterskan i Joh 8 var problematisk för honom. Prosten Anders Sandbergs kritik av Björck och Ternströmträffade inte sitt mål när det gällde Björck. Sandberg avvisade med emfas att den israelitiska lagen skulle läggas till grund för den svenska strafflagstiftningen. Han tog också avstånd från jus talionis, men menade att 1 Mos 9:6 skulle tillämpas när det gällde mord. Förmildrande omständigheter skulle inte påverka straffmätningen, utan endast kunna medföra benådning.*^^ Förutom Sandbergs tillägg om benådningen, som Björck inte berörde, finner vi en påfallande samstämmighet i deras åsikter omdödsstraffet. I sin reservation till LU:s betänkande framförde biskop Lars Anton Anjou en annan bevekelsegrund för döcisstraffet för mord: Så snart brottet måste stämplas sommord, kan den övertygelse ombetydelsen av lag och rätt, som i deras krav inte ser blott föranstaltanden för varning och förbättring, utan ock en försoning för överträdelsen av samhällets djupaste och hcligaste grundlagar, icke erkänna annat straff än döden. Det ligger icke blodtörst till grund för denna övertygelse, men strängaste aktning för den rättvisa, vilken skyr att genom slapphet i lagen eller dess tillämpning, såsom man fordom plägade uttrycka sig, samla blodskuld över landet. RD 1859-60 Pr IV; 11. '57 RD 1859-60 Pr IV: 14. '5S RD 1859-60 Pr IV; 12. RD 1859-60 Pr IV: 11. '<■0 RD 1859-60 Pr IV:73. RD 1859-60 Pr IV: 15 f. '^’2 RD 1859-60 Pr IV: 19. ■65 RD 1859-60 LU20:57. Uttrvcket »blodskuld» tillhörde dock inte enbart forna tider, se RD 1859-60 R o A VIII; 182. 160 161
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=