61 långt—hördes borgmästaren Carl Hasselrot. I ett memorial somtill stor del initierade den partiella reformsomgenomfördes, grundade han sin argumentation på en tanke omframåtskridande. Rätten att straffa är »given i Guds lag och i människans förnuft», och eftersom förnuftet växt har straffen mildrats. Detta framåtskridande beror på Gud. »Guds lösen är framåt.Dennaöppning mot en framtida mildare straffrätt var unik vid denna riksdag. Vid nästa riksdag återkom Hasselrot med förslag om att de partiella reformerna skulle fortsätta. Särskilt ansåg han att straffbestämmelserna som gällde brott mot person måste förändras, då dessa i vissa fall var onaturligt grymma och i andra fall utsatte bötesstraff för grova stympningar. Hasselrot önskade själv att dödsstraffen skulle avskaffas, då cfessa var att se somgengångare av den gamla blodshämnden. Han vände sig emot uppfattningen att de skulle vara offer som fordrades för samhällets bestånd, och såg dem som oförsvarliga ur såväl rättvise- somförnuftssynpunkt. Avrättningen innebar att samhället, med lugn och berått mod, utförde samma handling somden avrättade begått gripen av passioner eller på annat sätt förledd.Vidsamma riksdag motionerade även expeditionssekreteraren Gustaf Cederschiöld om förändringar i strafflagstiftningen. Då han inte trodde att en ny lagstiftning om brott mot person snart skulle genomföras, så föreslog han i stället dödsstraffets avskaffade för ett antal brott, främst i Både Hasselrot och Cederschiöld anförde förhållandet att benådning numera blivit regel vid många dödsstraffsbelagda brott.Ingen av motionärerna uppnådde sitt syfte. Däremot antogs en ny förordning angående förfalskning och bedrägeri. Vid riksdagen 1859-60 aktualiserades genom en proposition frågan om en ny lagstiftning rörande mord, dråp och misshandel. En sådan kom också till stånd.Det var naturligt att dödsstraffets innebörd och vidden av dess tilllämpning kom att beröras särskilt när mordbrottet behandlades, även om dödsstraffets bevarande i den tillämpade lagstiftningen inte ifrågasattes. LU motiverade dödsstraffet utifrån den allmänna opinionen. Även om vetenskapen hade varit enig om att straffet kunde avskaffas och LU delat den bedömningen, så skulle LUtvekat att genomföra avskaffandet då lagen borde uttrycka »den allmänna meningen».*5° Justitiestatsministern Louis de Geer hänvisade till »det allmänna tänkesättet» som önskade att dödsstraffet skulle tillämpas sparsamt. Han uttryckte även sin tro att dödsstraffet skulle försvinna ur lagen, även omtiden ännu inte var inne.^^^ RD 1853-54 R o A X:360. RD 1853-54 Bg bil s 185 f, LU37:6 t, 9. RD 1856-58 Bg bil s 29 f. RD 1856-58 R o A I: 103 f. '■♦7 RD 1856-58 Bg bil s 29, R o A I; 102 f. '•»s SFS 1858:85. RD 1859-60 prop 39, SFS 1861: 11. '^0 RD 1859-60 LU 20:23. '5' RD 1859-60 R o A IV: 316. 148
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=